Vårt materiella välstånd ser ut att bli ett globalt självmål. Inte bara för att lycka uppstår av helt andra skäl, utan även för att mänskligheten nu börjar ligga riktigt illa till.

FN:s klimatpanel IPCC publicerar snart en rapport som visar att 1,5-gradersmålet i Parisavtalet redan är så gott som intecknat. Jordens landmassa har värmts upp 1,4 grader sedan 1880. Läs en gång till.

Grönland har haft en lång värmebölja i år som inte har setts till förut. Flera plusgrader under en lång period. Issmältningen sker nu så snabbt som forskarna fruktade att den skulle göra först år 2050. Tio miljarder ton is smälter om dagen, mot mer normala fem miljarder ton.

Så grattis alla med strandtomt, eller med bostad och liv planerad för dagens havsnivå. Inte så kul heller för alla fattiga som lever nära havet och som kommer att börja fly för sina liv de närmaste åren.

Sedan 1997, under de senaste 22 åren, har de 20 varmaste åren uppmätts i världen. Så detta jag skriver kan inte vara något nytt, det att klimatförändringen redan är här. Det råder inte brist på information, kunskap och vetenskap kring klimatfrågan. Det är nog en annan brist som råder.

Så låt oss sluta att tjafsa om hur stor del människans fossila utsläpp har med detta att göra. Varför ta risken att vi därmed missar en chans att överleva som människor på vår planet? Ska vi inte istället göra det vi kan?

Eller är det så illa att kulturen ”jag, mig och mitt” är så stark att jag inte bryr mig ens om mina barn och barnbarns framtid?

Det behövs många, samarbetande rörelser för att bidra till den kulturella medvetandehöjning som nu krävs. En sådan rörelse börjar hos mig själv. Vad är mina skäl att ”fortsätta som vanligt”? Rörelsen fortsätter mellan dig och mig, i vårt samtal om rädslor och hur vi kan hjälpas åt. Sedan är det dags att samarbeta i större sammanhang med andra människor som gjort hemläxan – mött sin egen rädsla kring detta och någon samtalspartner (vän, livspartner, kollega, granne) som gjort detsamma.