Vi behöver nog vara olyckliga ibland

En regntung tisdag går jag förbi Jehovas vittnen-broschyrer utställda i ett stativ utanför Malmö centralstation. De lovar att vägen till ett lyckligt liv går via dem, och jag räknar ännu ett försök till att garantera en idiotsäker metod för att bli lycklig. Religiösa samfund har väl förvisso i alla tider strävat efter att göra människans tillvaro enklare genom att göra henne mindre förvirrad över sin egen existens, men det känns ändå som att även Jehovas vittnen har förstått att den moderna människan eftersträvar ett tillstånd framför alla andra: att vara just lycklig.

Eftersom jag själv gjort min resa inom diverse metoder för att må bättre psykiskt (och den resan pågår ännu) vet jag hur lockande det är att testa väl beprövade recept som säger sig vara en garanterad motorväg till lyckan. Jehovas vittnens reklam lockar mig dock inte, varken nu eller förr, eftersom jag helst håller mig undan grupper som sätter upp stränga lagar och regler som inte överensstämmer med mina egna värderingar, men jag kan inte klandra dem för att de spelar på samma känslor som andra former för självutveckling. Är det någonting dagens västerländska människa vill, så är det att vara lycklig.

Om vi ser till Maslows behovstrappa, så skulle man anta att många av oss i Sverige borde vara lyckliga. Vi har allt det där vi behöver för att realisera oss själva, och det vi saknar har vi goda chanser att skaffa oss. Ändå visar statistik från OECD (http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/psykiska-ohalsan-kostar-70-miljarder-om-aret_7964256.svd) att psykisk ohälsa har ”blivit den vanligaste orsaken till att personer i arbetsför ålder i Sverige står utanför arbetsmarknaden”. Av dessa personer finner vi naturligtvis de med psykisk sjukdom, och det ska ses på med största allvar, men jag vågar anta att många helt enkelt saknar något som uppenbarligen inte behovstrappan tar hänsyn till, något som gör dem missnöjda, något som får dem att känna meningslöshet. Med andra ord, de saknar något som inte hög materiell standard, trygghet och frihet kan täcka.

Vad det är just de saknar kan jag inte svara på, men nog har jag själv känt av den där meningslösheten många gånger. Liksom frågan om meningen med livet finns det kanske inga universella svar, vi får nog var och en försöka komma underfund med vad vi saknar på egen hand. Jehovas vittnen har hittat sin mening, och försöker i största välmening att övertyga andra om den. Vi som inte söker svar inom de traditionella religionerna, eller inom någon förgrening av dessa, har det kanske lite tuffare, och kanske är det därför som vi i Sverige, ett av väldens mest sekulariserade länder, plågas av det egna ansvaret för att skapa mening. Vore det inte mycket lättare att bara lita på det andra redan har kommit fram?

Personligen, utan att veta hur alternativet hade varit, är jag glad över att jag inte tror på någon gud, någon himmel, någon helig lagbok som är skriven av en universums enväldige härskare.  Ett liv utan alla frågor redan besvarade ger mig chans att reflektera själv, välja själv, ändra mig ibland, något som jag upplever som en skön flexibilitet och frihet. För all del, kanske jag hade varit lika tillfreds hade jag trott på någon gud, men den verkligheten existerar inte så jag kan bara utvärdera den som är.  Dock är det enklare sagt än gjort att komma fram till konklusioner när det gäller livets stora frågor när man inte har absoluta sanningar att luta sig på, och kanske är det därför som så många sätter sitt hopp till lyckan. Bara man blir lycklig slutar man att tvivla, då kan man också sluta leta. Bara man blir lycklig kan man leva livet fullt ut. Och alla är vi väl, förhoppningsvis, lyckliga då och då, oavsett hur livet ser ut i övrigt. Tänk om man kunde konservera de stunderna och uppleva dem konstant. Aldrig mer en dålig dag. Om livet kunde gå på räls hela tiden, om man aldrig behövde oroa sig för sin ekonomi, om alla ens relationer alltid var friktionsfria, om man alltid kunde uppnå allt man ville oavsett mål, om man dagligen älskade hela världen som älskade en tillbaka, om man aldrig tvivlade på sig själv, hade man varit kroniskt lycklig då? Kanske det, men jag tycker att den viktigare frågan är om det ens är möjligt att uppnå alla ovanstående mål.

Buddhismen eftersträvar lycka genom att minska lidande, inte på så vis att den lär ut att det går att eliminera situationer som orsakar lidande, men att lidandet måste accepteras. Sinnesjämvikt alltid, det är motståndet mot lidandet och inte lidandet i sig som gör ont. Det är bra, det är enklare att lösa ett problem om man först erkänner det. Det är enklare att känna sinnesfrid när man slutar förneka och förbjuda det negativa man upplever. Och för en buddhistmunk som i många år drillats i att totalt acceptera allt som kommer i hans väg av händelser och känslor kan det nog innebära att saker och ting inte gör lika ont som för oss vanliga lekmän. Men eftersom inte alla kan leva som buddhistmunkar- och nunnor (vem skulle då föda barn?), eftersom vi vanliga lekmän oupphörligen utsätts för frestelser, konflikter, konkurrens och allt annat som kan bidra till sinnesojämnvikt känns plötsligt kravet många har på sig idag om att alltid vara lykliga allt för stort.

Jag tror naturligtvis inte att det är fel eller farligt att försöka ändra på sin tillvaro till det bättre, tvärt om är den en väldigt positiv mänsklig drift om den används på rätt sätt, och kanske en av våra starkaste, men det känns som att ett jagande efter det bättre ibland ger omvänt resultat, inte minst när det gäller att vara lycklig eftersom det ofta ses på som något konstant. Livet blir snarare mindre behagligt att leva när man eftersträvar och vägrar att tolerera annat än det konstanta. Lyckan är och förblir flyktig, och man håller igång ett projekt dömt att misslyckas. Och blir olycklig på kuppen.

Förutom det uppenbara som förhindrar den kroniska lyckan, som att en själv eller en närstående blir sjuk eller skadad, eller att en närstående dör, finns det andra biologiskt och socialt betingade orsaker. Som jag skrev ovan tror jag kanske att människans strävan efter att förbättra sin situation är en av våra starkaste drifter och den leder både i positiv och negativ riktning. Smakar det så kostar det, ett samhälle som tillfredsställer varje enskild människas behov vad det än måtte vara har vi ännu inte lyckats skapa. Någon har alltid fått betala för andras tillfredsställelse, i bästa fall med att kompromissa, i värsta med sin frihet och sitt liv. Det är bl. a detta faktum som gör att jag tror att det att vara lycklig, inte då och då, men hela tiden, konstant, inte kan fungera för oss människor. Vi drar helt enkelt åt allt för olika håll för att vara tillfreds med allt, eller ens kunna acceptera allt utan att det berör oss illa det minsta. Vår inbyggda drivkraft efter förändring och förbättring koncentrerar sig inte bara till humana aspekter som bättre sjukvård, friskare miljö och större trygghet, den korrumperar också människor, gör dem giriga och villiga att exploatera andra för sin egen vinnings skull. Varje människa är ett mikrokosmos och därför besitter vi alla dessa möjligheter när det kommer till hur just vår strävan efter förändring ska se ut, olika omständigheter, både genetiska och sociala, bestämmer vad vi väljer. Olika omständigheter i varje enskild individs liv gör det också osannolikt att det rent praktiskt ska gå att vara konstant lycklig eftersom olika livsvägar som drar åt olika håll ständigt korsas. Att vi har olika ambitioner och vill olika saker behöver inte alls vara negativt, det är snarare en förutsättning för utveckling, både social och individuell. En civilisation behöver olika färdigheter och förmågor för att kunna nå framsteg, och olika människor bidrar med sitt. Men olika människor betyder oundvikligen också konflikt och missnöje. För mig tycks det orimligt att begära att man alltid, i varje situation, ska vara lycklig, vår arts överlevnad hänger kanske på att vi ibland är olyckliga till följd av att andra inte vill samma sak som vi. Eftersom våra idéer inte alltid är bäst, våra behov är inte alltid viktigast.

Det orimliga i det ligger också i mer än att vår drivkraft efter förändring och förbättring manifesterar sig på olika sätt hos olika människor och därför orsakar gnissel, att inte alltid vara lycklig ser jag på som något väldigt mänskligt. Det är något vi känner som följd av det negativa vi råkar ut för, för att det är en del av vår livsviktiga utveckling, både som individer och som art. Precis som att det gör fysiskt ont att sätta handen på en het spisplatta gör det själsligt ont att bli sårad, eller att misslyckas. Vi behöver bränna oss känslomässigt för att lära oss av våra misstag, lära oss om omvärlden. För att kunna anpassa oss och överleva. Denna överlevnadsstrategi gör att vi inte bör, kanske inte ens kan, stänga av de olyckliga känslorna, de är alldeles för betydelsefulla. Det gör att jag också tror att vi helt enkelt inte hade gjort speciellt många framsteg om vi hade varit konstant lyckliga, det går emot det logiska i hur viljan att förändra uppstår. Utveckling kräver också mer än ett gäng ja-sägare. Ingen av oss kan allt, därför lär vi av varandra. Ibland lär man av sina misstag, ibland genom att bli motbevisad, och inte minst lär man genom livskriser, livskriser som är oundvikliga så som sjukdom och död. Det ger perspektiv på livet, och vår förmåga att känna empati med andra likväl som oss själva gör oss i sådana situationer olyckliga.

Det är tack vare livets kontraster som lyckan infinner sig med jämna mellanrum, ibland mer frekvent än andra gånger. Att verkligen ta till vara på, och njuta av, dessa stunder tror jag är det vi är kapabla till att göra. Trevliga minnen, fina upplevelser, hoppfulla tankar om framtiden, det känns som ett bra recept på att uppleva lycka. Att däremellan däremot, när livet bara befinner sig i jämnhöjd med havet eller kanske till och med under ytan, förbanna sig själv för att man känner likgiltighet, ångest och oro, det tror jag bäddar för en olyckligare tillvaro generellt eftersom vi är programmerade att känna så. Nöden är som bekant uppfinningarnas moder.

Buddhismen eftersträvar sinnesjämvikt, det verkar klokt. Buddhismen har också fått en renässans idag och blir mer och mer inkluderad i alla möjliga sammanhang eftersom den verkar erbjuda mången sund lärdom om hur vi kan leva lättare, lyckligare liv. Vad kan väl vara fel med det? Men mitt i allt positivt tänkande, all självutveckling, allt andligt sökande som har Buddhismen som en av sina inspirationskällor får vi inte glömma är att också de riktigt drillade buddhisterna upplever negativa känslor, det är sättet de väljer att hantera dem på som gör att de över lag kanske mår bättre än många andra. Det sättet har de lärt sig genom lång, mödosam träning, något vi andra inte har, därför kan vi inte heller begär av oss själva att vi ska vara lika skickliga.

Något vanligt förekommande inom självutvecklingsfilosofier är påståendet att  meningen med livet är att vara lycklig, vi förtjänar inte att vara olyckliga, men är inte det att slåss mot väderkvarnar? Huruvida vi förtjänar det som händer oss eller ej kan diskuteras länge och väl, faktum kvartstår ändå: mindre roliga händelser kommer att ske i en människas liv. Så istället för att känna att vi går miste om livets ultimata syfte, att vi existerar på fel villkor, när vi reagerar på vissa upplevelser med att känna oss olyckliga  borde vi kanske istället se över vad vi behöver för att helt enkelt ha en så stabil grund som möjligt att stå på när livet svajar. Där kommer Maslow in i bilden igen, hans trappa må vara omtvistad men de basala behoven behöver vi nog, de som mat, husrum, medmänniskor, en känsla av att bidra. Det är när behoven är omättliga som den destruktiva, dysfunktionella olyckan kan uppstå. Ens egna behov, men också andras. Effektivisering, nedskärningar, stigmatisering, allt som kan följa i rationaliseringens kölvatten för att öka den ekonomiska tillväxten, kanske det hellre borde adresseras som en möjlig rot till olycka som vi egentligen inte måste utstå, samtidigt som vi välkomnar känslan av att vara olycklig när den verkligen tjänar ett syfte och kan ses på som något normalt, ja faktiskt som ett tecken på friskhet? Istället för att krampaktigt intala oss att vi ”borde” vara lyckliga och banna oss själva för att vi inte förmår att vara det. Jag tror inte vi ska neka oss själva att vara olyckliga ibland, jag tror det är något vi behöver. Det vi däremot nog bör undersöka, är vad som ger upphov till att vi känner oss olyckliga, vad som är nyttig och/eller naturligt, och vad vi säkerligen hade klarat oss bättre utan.

Katarina Ahl

Katarina Ahl

Personlig assistent som studerar psykologi och är bosatt i Malmö. Har ett stort intresse för psykologi inom alla kategorier. Håller i trådarna i iScafé! Lund, så kontakta mig gärna om ni är intresserade att veta mer om det.

One thought on “Vi behöver nog vara olyckliga ibland

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Spamskydd *