Varför envisas?

Alla som kommit till ro med det konstlade vittnar om lösningen inom dem. Vad är det då som får oss att fortsatt söka svar hos varandra? Finns det något värde i möten som inte baseras på att söka svar hos andra, det vill säga det som får en att sluta ställa frågor som inte har något svar? Kanske det gör det, och om det är så, verkar de flesta vittna om att det inte är något mätbart, överförbart eller materiellt.

 

me-me

 

De som funnit ”det” verkar överens om att värden som finns i möten är subtilt och bara går att finna inom sig själv. Detta är tydligen så påtagligt att det tar bort all illusion om relationens tillvaro, något som visar sig när identifikation upphör via frågor och svar, paradoxen med att tillfredsställa begär i det jag redan är, det en inser när begär avstannat.

Detta det här, det subtila, verkar ha med intuition och äkthet att göra, något så enkelt som tillit till att kunna vara sig själv, att faktiskt kunna ”mötas”, eller snarare vara helt opretentiös i allt varande, insikt om att det bara handlar om en själv, att ingen annan kan vara det åt mig.

Till syvende och sist är ens egna drama det enda dramat, och att se hur all drama avstannar med mig är kanske den avgörande insikten, tillit till det intuitiva, det äkta. När en opretentiöst finner sig i allt.

Då visar sig att inga idéer och koncept behövs, faktiskt att ingenting behövs, förutom en enda sak: Det konceptfria konceptet som ger obarmhärtig trygg och säkerhet, insikten om att ingen gör sig av med någonting.

ATT JAG och BARA JAG … UPPLEVER DETTA.

 

Dagens låt: Can’t Rescue Me med KOSIKK

Thomas Romlin

Thomas Romlin

Medlar icke dualistiska insikter såsom det existentiella.
Gillar enande och subjektiva upplevelser vilka då och då brukar kallas för kärlek ;-)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Spamskydd *