Våga vara egoistisk

Bygger bristande samhällsengagemang på egoism och likgiltighet inför andra, som en del hävdar? Jag vill presentera ett motsatt perspektiv med en kanske märklig och aningen provocerande frågeställning: Är människan inte för lite ”egoistisk”? Skulle vi inte behöva lägga mer tid och engagemang i oss själva? I nuläget handlar för mycket om vem man är i relation till andra. På att vara en perfekt partner, förälder och yrkesarbetare etc. På att få sitt människovärde mätt i prestationer.

Om bristande engagemang inte nödvändigtvis beror på egoism vilka kan då de andra skälen vara?

Ett är känslan av tidsbrist; hur ska man orka med samhällsengagemang när man har nog att få ihop sitt eget liv? Man ska jobba, betala räkningar, ha ett socialt umgänge, för att inte tala om hur det ser ut för småbarnsfamiljer. Hur ska man hinna med samhällsfrågor också? Om någon går fram till en person som lever ett stressat och pressat liv och säger att de borde samhällsengagera sig kan det uppfattas som oerhört provocerande.

Det andra är känslor av maktlöshet; vad ska man engagera sig i och vilken skillnad kan man göra? Är det inte lättare att bara skicka lite pengar till någon slumpvis utvald organisation eller införskaffa sig ett fadderbarn, så slipper man tänka mer på det där? Det finns så mycket felaktigheter och lidande i världen. Så länge man tror att allt inte hänger ihop med vartannat och även med en själv och hur man lever sitt liv är det svårt att känna sig berörd och känna ansvar. Då känns det som en biljon olika sakfrågor man skulle behöva sätta sig in i för att skapa förändring.

Det tredje och kanske viktigaste skälet är allmän bristande reflektion. Detta visar sig genom hur man lever sitt vardagliga liv. De flesta vet idag att materiella rikedomar och karriärsmål inte är svaret på stora frågor som ”Vad ger meningsfullhet åt livet?”. De vet att nöjesshoppingen vid varje löning, tv-tittandet efter jobbet varje kväll och alkoholförtäringen under helgerna är flyktbeteenden från tomhetskänslor; kortsiktiga kickar som inte förändrar något i det långa loppet. Ändå stannar de inte upp och reflekterar över vad de kunde göra annorlunda.

Det finns ändå de som stannar upp och reflekterar – kanske blir de också fler och fler. Vissa blir t o m tvungna genom stressreaktioner och utmattningsdepressioner. För det konventionella livet är inte alltid så stillsamt och enkelt som det kan te sig utifrån. Och tur är ju det! Som Krishnamurti sa: ”Det är inget bra mått på välbefinnande att vara välanpassad till ett sjukt samhälle”. Detta leder fram till en specifik konventionsbrytande trend; den där om att aktivt intressera sig för sin personliga utveckling. Att sitt livs största intresse blir en själv. Att frigöra sig från det s k ”ekorrhjulet”. Att fokusera och jobba aktivt på sitt eget välmående, njutning och sinnesstämning. Är det egentligen inte märkligt att det inte är så för alla?

När man väl har börjat intressera sig för sin personliga utveckling och inser att livet inte behöver vara en ständig kamp utan mer ett följsamt ”flow” så börjar man se tillvaron med nya ögon. För när allt kommer omkring har vi inte tid till att stressa och pressa. Vi har inte tid i detta liv till att inte reflektera. Man inser hur självdestruktivt man levde innan, hur fel mycket av det man tog för självklart är. Då ser man också sina medmänniskor och hela sin värld i ett annat ljus. Då börjar längtan efter en medvetnare värld kicka igång. Det kan fresta en till att proklamera vissa saker som man tycker att andra behöver göra. Särskilt sker detta fenomenet när man är så kallat ”nyfrälst”; man har precis har upptäckt något som bara alla borde förstå; då skulle allt bli så mycket bättre. Så kan det nog vara och intentionen är god, men man misslyckas med att förmedla detta om man aktivt försöker påverka någon annan. Självklart är det provocerande, för det utgår också från tanken att man själv vet bättre än den andre om vad den andre behöver veta/göra. Vad vet man egentligen om vilka processer den genomgår, vilka insikter den personen har och vad den redan gör? Kanske insikter som man själv inte har nått fram till ännu? Jag uppskattar därför iS! för principen att vi lyssnar och försöker förstå mer än vad vi själva pratar. Det utvecklar så oerhört mycket mer än att försöka övertyga varandra om att ens egen ståndpunkt är den rätta och viktigaste.

Samhällsutvecklingen är alltså en spegling av mänsklighetens kollektiva personliga utveckling. För att förändra samhället och världen runtomkring dig, börja småskaligt. Börja med dig själv. Jag vet inte vad det är som just du behöver göra, men jag uppmuntrar dig till att börja med att fokusera på vad du behöver ge dig själv här och nu för att ta första steget till att skapa långsiktig förändring. För vi vill leva i en värld där vi mår bra och prioriterar oss själva – då ökar världens kollektiva välmående. Våga tro att ditt liv, dina val och din vardag påverkar lika mycket som alla andras. Du är samhället lika mycket som alla andra i det. ”Var förändringen du vill se i världen” – Mahatma Gandhi

Padma Schrewelius

Padma Schrewelius

Jag skriver personligt utifrån ämnen som engagerar, berör och utmanar mig. Hoppas att jag också kan förmedla detta till er läsare. Jag bloggar också på sexochsamhalle.com

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Spamskydd *