Sympati för arbetarklassen

Att dela in människor i klasser är inte lika lekande lätt idag som det var förr, åtminstone inte i traditionella klasser. Många av oss har olika slags kapital idag: socialt, kulturellt, erotiskt, vissa av oss också i form av pengar på banken. Idag behöver man inte äga en fabrik för att inneha kapital. Men för att förenkla det hela kan man väl grovhugga det och säga att den som arbetar som anställd, som inte har högre utbildning och som inte har ärvda medel att röra sig med, tillhör arbetarklassen. En sådan som jag med andra ord.

Efter att ha rört mig en hel del inom olika kretsar som kan klassas som både det ena och det andra har jag upptäckt att den så kallade arbetarklassen för många är aningen mytisk, där det befinner sig individer som utför arbeten som ingen vettig människa skulle vilja ha, som urholkas själsligen på sina arbetsplatser, som systematiskt förvägras rätten att förverkliga sig själva och som finner sig i det. Kanske för att deras livssituationer redan kramat ur den viljan som en gång fanns, kanske för att de inte vet bättre. Stackare. Andra måste därför hjälpa dem, eftersom de uppenbarligen inte har rätt sorts kapital, eller vett nog, att hjälpa sig själva. Trots att dessa andra inte vet så mycket om dem, för de har väldigt sällan beblandat sig med dem. De är ju trots allt en klass för sig själv som talar ett eget språk, som har andra normer och en annan kultur. Det påminner lite om den vite mannens ambition att göra vilden civiliserad, för vildens eget bästa givetvis.

Visst, att jobba med monotona arbetsuppgifter, för en låg lön, utan stimulans och chans till karriärsklättring låter som ett öde värre än döden i mångas öron. Men, den som någonsin på fullaste allvar ställt sig frågan: varför finns det så mycket lidande här i världen? Behöver inte längre sitta och klia sig i huvudet: människor har fördomar. Och dessa fördomar får människan att aningen vilja hjälpa eller stjälpa dem de har fördomar om. Att hjälpa är inte alltid till det bästa, eftersom ett påprackande av egna idéer, metoder och normer på andra inte alltid faller i god jord, hur välmenande de än är. Eftersom alla inte delar den samma synen på vad ett gott liv innebär.

Problemen som kommer av att ha låg lön kan vi ta i en annan diskussion, men resten vill jag orda lite om här.

Efter att ha läst lite filosofi och socialpsykologi inser jag att vi-och-dem tänkandet är ett genomgående tänkande inom dessa områden. En annan genomgående företeelse är att Vi som regel är medel- och övre medelklassen. Dem är alla dem under oss, de som vi måste tänka ut teorier om, lösningar åt, för att förhoppningsvis en dag lyfta slöjan från deras ögon som just nu inte får Dem att se sitt eget bästa. Dem vars liv är eländigare än vårt, tristare, mer förutsägbart. Detta resonerar Vi om, diskuterar, detta engagerar oss. Men frågar vi någonsin vad de egentligen tycker, dem som vi sitter och tänker åt? Vad de önskar här i livet, vilka drömmar och ambitioner de har? Vad de anser vara ett gott liv? Nej, som jag nämnde ovan vet de inte sitt eget bästa. Det vet däremot Vi.

Så klassas de som mindre begåvade, mindre sofistikerade, mindre som människor, mer som vildar. Som behöver hjälp med att bli mer civiliserade. Mer utvecklade. Tänk så mycket outnyttjat potential som ligger där, som vi kan ta fram bara vi visar hur man kan, eller ännu hellre, bör leva. Genom förespråkandet av höga målsättningar, kreativt tänkande, självutveckling, genom att ingjuta självkänsla i dem: Du har ett högre potential än så här. I all välmening.

Något som också var väldigt vanligt förr inom de stora tänkarnas kretsar var utbrändhet, depression, självmord. Liksom idag, kanske, bara att det nu är utbrett också i den övriga befolkningen. Arbetarklassen, ja de tampades väl mest med alkoholism och sjukdomar förr. Idag blir de också deprimerade och utbrända, och kanske det talar sitt tydliga språk? Det är synd om människan, och i synnerhet arbetarklassmänniskan. Inte bara är de deprimerade och utbrända, de har tråkiga jobb också.

Jag tror dock, att klassandet av dessa jobb som tråkiga bidar till att arbetarklassen ser ner på sig själva, av helt obefogade anledningar. Jag tror, att en hel del av de som innehar dessa så kallade tråkiga jobb, egentligen är ganska så nöjda med sina sysslor. Det är inte arbetsuppgifterna som är problemet. Det är pressen på effektivitet som är det. Färre arbetare som utför fler sysslor, färre arbetare som producerar mer. Tidsbristen är boven, inte arbetet i sig. I tillägg har vi pressen på att konsumera, skrytkonsumtion, något många inom arbetarklassen inte kan vara med och konkurrera i. Men som sagt, dagens löner kan vi prata om någon annanstans.

Ett annat problem är att ständigt bli påmind om att det man arbetar med är sådant som andra aldrig skulle kunna tänka sig eller nedlåta sig till (ja, de hade hellre gått arbetslösa). Det bidrar till att arbetaren börjar tvivla på sitt eget värde. Jag kan nedlåta mig till att göra sådana här saker, alltså är jag inte lika fin, inte lika värdefull, jag som kan tänka mig att ta hand om saker som anses vara under andras värdighet.  Människan faller oerhört lätt för grupptrycket, den allmänna uppfattningen väger oftast starkare än den egna.

En av utmaningarna i frågan om basinkomst är: vem kommer att utföra alla dessa sysslor som ingen egentligen vill befatta sig med, om inte pengarna längre är moroten? Om alla plötsligt får en likvärdig chans att följa sina drömmar, sikta högt, vara med och rädda världen, eller helt sonika ligga på soffan och surfa på nätet? Vem ska då byta blöja på ålderdomshemmet?

Jag tror att om arbetet tillrättaläggs och görs mer trivsamt, mindre hektiskt, vad gäller arbetsdagens längd, arbetsbördan, den sociala miljön, det egna involverandet i beslutsfattandet osv så finns det många som gärna fortsätter sina yrkesbanor inom de mindre häftiga jobben. För de flesta av oss vill ha någonting att göra på dagarna som ger oss en känsla av att vi bidrar, att vi tillhör ett sammanhang, som gör det möjligt för oss att umgås med andra människor. Däremot är olika saker olika givande för olika människor. Att byta blöjor tillhör kanske inte den roligaste uppgiften på ett äldreboende, men det är ju bara en del av många uppgifter, däribland uppgifter som verkligen är givande och stimulerande, bara på ett mer lågmält sätt än att t ex. skriva en bok med banbrytande filosofiska betraktelser, eller uppfinna en miljövänligare bil. Att jobba på ett äldreboende är dessutom också ett lågmält sätt att bidra till en bättre värld på. Det måste kommas ihåg när idéer kläcks och strategier utarbetas bland de kreativa och intellektuella för att hjälpa de andra, för att hjälpa Dem. Det är synd om människan, men det är inte alltid synd om henne på det sättet man kanske tror.

 

(Detta inlägg blev inspirerat av Emils inlägg om basinkomst på sidan www.metamoderna.org, http://metamoderna.org/dan-basisindkomst-ikke-et-bare-et-sporgsmal-om-for-eller-imod?lang=da)

Katarina Ahl

Katarina Ahl

Personlig assistent som studerar psykologi och är bosatt i Malmö. Har ett stort intresse för psykologi inom alla kategorier. Håller i trådarna i iScafé! Lund, så kontakta mig gärna om ni är intresserade att veta mer om det.

One thought on “Sympati för arbetarklassen

  1. Tack för en genomarbetad, viktig blogg om dagens Sverige. Ja, arbetarklass och så alla de människor som inte kommer in i den heller. De som lever i skuggan.

    Vi lever alla i en svår tid på ett nytt sätt. En del av det nya är kanske att ”själv är bäste dräng”, inte gäller längre. Vi behöver varandra på ett nygammalt sätt i samhället. ”Nygammalt”? Ja, människornas första hundratusentals år byggde på samarbete. Den moderna människan har fått för sig att ”allt kan köpas” eller fixas via skattsedeln. Men allt fler inser att vi får börja hjälpas åt nu, om vi vill skapa ett drägligt samhälle för de många människorna i framtiden.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Spamskydd *