Svagt samarbete inom den antirasistiska rörelsen

På mänskliga rättighetsdagarna 2015 i Göteborg är programmet packat till bristningsgränsen. Hela tiden pågår elva seminarier samtidigt och många låter intressanta vilket gör det svårt att välja. Bestämmer mig till slut för seminariet ”Ord, symboler och makt” men konstaterar snart att det inte lyfter på grund av oengagerade talare och går därför till ett som heter ”Samling mot rasism.”

Eftersom jag är sen missar jag inledningsanförandet av demokrati- och kulturminister Alice Bah Kunke. Men sannolikt säger hon något om den mångmiljonsatsning som regeringen gör de närmaste åren för att stävja den ökande rasismen i samhället.

Därefter är det dags för panelsamtal. På scen står företrädare för bland andra Judiska ungdomsförbundet, Afrosvenskarnas forum för rättvisa, Kommisionen mot antiziganism och Projektet mångfald, islamofobi, organisering. De ska diskutera hur olika minoritetsgrupper kan arbeta tillsammans för att motverka rasism. Vad diskussionen istället kommer att urarta till är en debatt om vilken minoritetsgrupp som har det värst.

Panelsamtal på seminariet: Samling mot rasism.
Panelsamtal på seminariet Samling mot rasism.

Referat från diskussionen fritt ur minnet

Representanten för Judisk ungdom säger att den judiska minoriteten ofta utesluts i den gemensamma kampen mot rasism. Representanten mot islamofobi svarar att deras organisation, trots glåpord och exkludering ur civilsamhället, samarbetar med samer i Norrbotten som hon upplever diskrimineras.

Glåpord! utbrister representanten för Afrosvenskarnas forum för rättvisa, ”vad är det jämfört med våldet som afrosvenskarna utsätts för?” ”Ett problem,” fortsätter han, ”är att vi inte kallar våldsbejakande extremism för vad det är: islam”.

Företrädaren för Judisk ungdom replikerar att judiska minoriteter måste ha beväpnade vakter utanför skolor och synagogor.

”Vänta lite här nu,” invänder kvinnan mot antiziganism, ”jag skulle kunna argumentera för romernas särskilda utsatthet, men är det inte dags att vi höjer blicken och tar ett gemensamt grepp mot rasismen? Kärnan i problemet är givetvis kapitalismen!” (Applåder).

”Riktigt så enkelt är det inte”, kontrar judisk ungdom, ”vi skriver inte under på att kapitalismen är roten till allt ont och rasism drabbar inte enbart de mest maktlösa i samhället.”

Representanten för afrosvenskarna håller inte med, huvudvapnet i kampen mot rasismen bör vara att omfördela samhällets makt och resurser.

Moderatorn försöker styra diskussionen från de enskilda minoriteternas situation och behov till hur man konkret kan samverka mot rasism och även om tonen mellan grupperna mildras mot slutet tar diskussionen om samverkan aldrig fart.

Seminariet är ändå en succé

Det visar att den antirasistiska rörelsen spretar och att det finns ett behov av samarbete mellan grupperna. Givetvis finns det en vits med att kampen mot rasism förs av olika särintressen, det garanterar att ingen minoritetsgrupp försummas. Samtidigt riskerar det bli dragkamp mellan organisationerna eftersom de konkurrerar om samma medieutrymme och samma pengar.

Även om rasism ofta ser olika ut beroende på vem som drabbas, borde grundproblemet vara detsamma, nämligen människor och strukturer i samhället som diskriminerar folk på grund av etnicitet eller utseende. Därför ligger det också i allas intresse att samarbeta mer och skapa en starkare antirasistisk rörelse för att råda bot på problemet.

Ett förslag är att bjuda in företrädarna för de olika minoritetsgrupperna till ett iScafé! under temat: Hur tar vi gemensamt grepp mot rasismen?

Illustration: Victor Vinden Vickman
Illustration: Victor Vinden Vickman

Jonathan Månorm Kärre

Jonathan Månorm Kärre

Jonathan Månorm Kärre bor i Paris och skriver poesi och längre texter om kultur och samhälle. Hans ambition är att genom sina ord inspirera fler människor att tala ärligt och lyssna aktivt.

2 thoughts on “Svagt samarbete inom den antirasistiska rörelsen

  1. Tack Per.

    Intressant reflektion du gör. Att definiera sin existens helt och hållet som motkraft till något annat bör verkligen problematiseras. Jag håller med dig, det känns som en aggression.

    Samtidigt är det lätt att förstå varifrån aggressionen kommer. Rasismen ökar i samhället och det gör folk rädda, ledsna, arga.

    Stina Oscarsson sa en bra sak på MR-dagarna: ”Jag är inte antirasist, jag är antirasism. Det är åsikterna jag vänder mig emot, inte personen som har dem.”

    Hon har för övrigt skrivit intressant om att ”provprata” på DN:

    http://www.dn.se/kultur-noje/kronikor/stina-oscarson-vad-ar-yttrandefriheten-vard-om-vi-inte-tillater-varandra-att-provprata

  2. Tack Jonathan för en i mina ögon insiktsfull blogg!
    Att vara ”anti” känns för mig som en aggression det med. Istället för att vara mot och säga nej, kan en vara för och säga ja.

    Det skulle vara spännande med ett iScafé! där dessa möjligheter utforskas!

    Per

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Spamskydd *