Relationer bygger samhället

Vår kultur ser inte relationen som en strategisk allians, i samma utsträckning som förr. Då inspirerades vi av hur kungadömen behöll och säkrade sina dynastier genom planerade äktenskap. På 1800- och 1900-talet var det fortfarande ganska vanligt i Sverige att man valde sin maka/make baserat på rationella faktorer som ägande och inflytande i det samhälle man levde i. Idag råder mer av det romantiska skimret av kärlek som bas för en relation. Även om dynastier, såväl religiösa som geografiska, fortsätter att bygga relationer som en strategi att hålla andra utanför.

Men även de romantiska relationerna verkar ha nått sin höjdpunkt. Hälften av svenska äktenskap slutar i skilsmässa. Barn kommer emellan och de vuxna verkar inte helt lyckliga i samhället. Vare sig i äktenskapen, eller singellivet.

Den främsta förklaringen till att så många relationer är kanske att vi blir tillsammans med fel person. Men att det inte beror på att det är fel på personen i fråga, utan att jag inte har koll på mig själv. Vem är jag? Vad vill jag egentligen med livet och i en relation?

hand-i-hand

När jag inte förstår mig själv, så förstår jag inte andra heller. Sannolikt gäller samma sak min partner. Varken han eller hon kan då heller hjälpa mig att hitta rätt. En blind leder en blind. Vi blir mysterier för varandra.

I den härliga förälskelsen badar vi i ett gemensamt brus av endorfiner. Kanske träffar vi varandras släkt och vänner och kartlägger varandras favoritsaker i livet. Men vad berättar det egentligen om oss som människor? Att jag seglar, tycker om sushi och deckare – vad säger det om vilken människa jag är?

Människor har sina idoler inom artistvärlden och religionen. Madonna och Michael Jackson, Budda och Jesus, Dalai Lama och Mohammed. Från är om inte alla ändå är och var människor med sina fel och brister. Jesus lär ha drivit månglarna ur templet med viss kraft och Budda blev, enligt legenden, ofta urförbannad på sina trögtänkta lärjungar.

Ingen, och kanske allra minst våra idoler, är fria från störningar i sin personlighet. Kanske är det därför dags att acceptera min egen disharmoni.

Som barn lärde vi oss vad kärlek är, och inte är. Men även den var älskad och lärde sig vad kärlek är, gjorde det i ett sammanhang. Barn blir kontrollerade, känner sig ibland övergivna och ensamma, barnet blir ibland sårat och får inte uttrycka sig. Kärleken, lär sig barnet, är villkorad.

Vi är alltså, alla, lite lätt störda på ett eller annat sätt. Vi är lite omogna inom vissa områden, obalanserade inom andra utan att riktigt veta hur och när. Detta beroende på att vi sällan fått feedback under vår unga, vuxna tid. Våra kompisar har ju haft fullt upp med sina grejer och ville, precis som du, mest ha kul när ni träffades. Så barndomens små störningar permanentas under tonår och de vuxna åren. En relation handlar därför mycket om att balansera varandras nycker och små märkligheter. Den lyckade relationen har en balans mellan två partners knäppa sidor!

Viljan och förmågan att se och acceptera sina egna brister och små märkligheter är en bra början till en balanserad relation. Men det går emot vår instinkt att dölja allt som är fult och skamligt – särskilt för vår nya kärlek. Begynnelsen av en relation är därför ofta fylld av självbedrägeri och smålögner. När relationen är ett faktum visar sig lögnerna och vi beter oss annorlunda än som vi ville vara vara i förälskelsens berusade tillstånd.

Vi tror att vi söker lyckan i en relation, när vi i själva verket bara letar efter något vi känner igen. Vi återskapar omedvetet vår barndom, och vårt undermedvetna gör att vi dras till partners som irriterar oss på ett lite hemtamt sätt. Vi är helt enkelt inte vana vid att vara lyckliga och avvisar därför de stabila och harmoniska människor vi skulle ha kunnat bli lyckliga med.

1. Vi förstår inte oss själva
Med en svag självkännedom förstår vi inte vår egen person och våra egna egenskaper. Hur ska vi då kunna hitta rätt partner?

2. Vi förstår inte andra människor
De har ju normalt sett samma låga förmåga att förstå sig själva. Hur välmenande vi än må vara, så förmår varken den ena eller den andra vad som verkligen felas. Istället är det lätt hänt att vi projicerar perfektioner, eller imperfektioner på den andre. Jaget är prajmat till att bara behöva några få saker för att sedan fylla i själv. Baserat på yttre faktorer som en näsvinkel eller tonfall kan vi få för oss att vi gillar, eller ogillar en person. Jaget hos människan verkar vara oförbätterligt i konsten att skapa en fullständig bild av en person – bara på några få detaljer.

3. Vi är inte vana vid att vara lyckliga på riktigt
Nog tror vi oss söka lyckan i kärleken. Men vi söker mest det välbekanta, det vi vuxit upp med. Villkorad kärlek.
Ovana som vi är, avfärdar vi därför personer som kanske är mer harmoniska, mogna och balanserade än andra. Vi söker det vi är vana vid. Dominans, manipulation, underkastelse eller ytlig bekräftelse på prestation. Allt annat känns främmande för jaget.

Därför väljer vi ofta fel partner. En som liknar det vid är vana vid, men som inte hjälper oss att verkligen bli lyckliga. Villkorslös kärlek. Att känna sig fri i en relation – att relatera till sin partner.

Det vi istället gör är att försöka cementera lyckan. Ögonblicket av lycka där i Västindien, på den där stranden efter att ni har älskat. Vågorna slår långsamt in mot sanden och allt är så där hänförande azurblått. Detta vill vi kapsla in med en ring och kanske ett äktenskap. Vårt hem blir vår borg och relationen fryser till is och blir efterhand en institution.

4. Livsskolan
Istället för att först säkra tillgångar och makt – enligt principerna för strategiska allianser – så har romantiken blivit styrande för relationerna. Men det fungerar sådär. Vi dras omedvetet till personer som kommer att irritera oss på ett bekant och tryggt sätt.

Vi attraheras av personer vi inte blir lyckliga med bara därför att vi inte har genuin erfarenhet av en riktigt, hälsosam relation. Vi förknippar inte kärlek med enkel, kravlös lycka. Hjärta, smärta. Samtidigt tror vi oss vara undantaget, när relationen är ung. Problem i relationen drabbar väl bara andra?

Vi behöver nya kriterier för en lycklig relation: Låt oss undra tillsammans när vi ses alldeles i början – eller när vill börja om:

På vilket sätt är jag lite knäpp? Och du?
Hur skulle vi kunna utvecklas tillsammans, eventuellt med barn?
Hur kan vi förbli vänner genom åren?
Kan vi relatera till varandra och undvika att låsa in lyckan i en fryst relation?

Skulle dejten kunna börja med en ömsesidig undersökning av på vilket sätt du och jag är lite småknäppa?

(Källa: http://www.theschooloflife.com/blog/2014/06/how-we-end-up-marrying-the-wrong-people/)

Per Hörberg

Per Hörberg

Beteendevetare och författare kring ledarskap, organisation och personlig utveckling. ”Samarbetsminister” för lösningar i samhälle och organisation. En patriot som är stolt när Sverige gör rätt och som vill påverka när det går fel.

Per är morfar och farfar, en seglare som gillar att sporta och bidra till det globala samhällets utveckling. Har bidragit till två stabila friskolor på Lidingö. Leder initiativ Samutveckling! och Wellnessguide. Förr IKEA-chef och reservofficer, nu koordinator av relationer så att chefer blir ledare, grupper blir team och så att medarbetare och medborgare blir samutvecklare!

2 thoughts on “Relationer bygger samhället

  1. Ahh…! Så mycket reflektioner att begrunda. Tror jag måste läsa denna några gånger, känner att det finns insikter att hämta här :D

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Spamskydd *