Reflektioner från Almedalen del 4: Fortsatta möten med dom som kallas rasister

I mitt förra inlägg ”Möten med dom som kallas rasister” skrev jag om mina möten med medlemmar från Svenskarnas Parti. Precis efter att jag hade varit och pratat med dem gick jag bort till Sverigedemokraterna, de som enligt utsago ”också är rasister”. Kontrasten var stor.

Jag var försiktig i mitt närmande av dem med. Det var deras dag på Almedalen och flera av dem satt i solen utanför det stora tältet. Jag rörde mig runt dem och kände av stämningen först innan jag gick fram till en liten grupp:

”Går det bra att jag slår mig ner?”, frågade jag.

”Självklart!”, svarade dem och tog fram en extra stol till mig.

”Är ni spända inför Åkessons tal?”, frågade jag när jag hade satt mig ner.

”Ja, det är klart! Är inte du?”

En sekunds tystnad.

”Jag har sett honom tala med media vid två tillfällen nu och det ska bli intressant att höra honom ikväll”, svarade jag försiktigt.

Det gick snart upp för dem med förvåning att jag inte var Sverigedemokrat. Jag vet inte om jag var mer förvånad än dem att de hade förutsatt att jag var det.

Samtalet löpte enkelt och fritt.

”Det är mycket mer intressant att prata med någon som har andra åsikter än jag själv”, sa killen som satt bredvid mig som berättade att han var lokal- och landstingspolitiker och hade varit aktiv i Sd sedan mer än 10 år tillbaka.

”Så du står för mångfald!”, utropade jag glatt.

Han svarade att han trodde att det var lättare att mötas om man delade samma kulturella bakgrund.

Jag berättade att mina erfarenheter inte stämde alls in på detta; att jag upplever mig förstå vissa människor väldigt bra och andra väldigt dåligt oavsett vilket land och vilken kultur jag befinner mig i. Att det snarare handlar ens ”mindset” om man lyckas mötas på samma nivå. Jag berättade att jag aldrig har kunnat identifiera mig med den nationalistiska tanken. Att min upplevelse av mig själv är att jag är världsmedborgare.

Hela konversationen var fylld av motsägelser och samtalet om normer upplevde jag som särskilt motsägelsefullt. Hans övertygelse var att normer fyller en funktion i samhället. Han menade att belysandet av normer gör att vi särbehandlar vissa minoritetsgrupper. Han gav ett exempel på en kompis till honom som stammar. Han sa, att man brukar lära omgivningen att ge en person som stammar talutrymme, men att i hans kompis fall så stämde inte detta, han tycker om när man fyller i meningarna åt honom.

Jag hävdade att min upplevelse om medvetenhet kring normer var just för att inte behandla folk lika. Inte förutsätta att människor är på ett visst sätt – exempelvis heterosexuella.

”Det är väl ingen som förutsätter det ändå”, hävdade han.

”Det är det väl hela tiden”, kontrade jag. ”Folk frågar inte mig om jag har partner, de frågar mig om jag har pojkvän.”

”Men vad spelar det för roll? Det är väl bara att informera dem om motsatsen om det skulle vara så. Jag skulle inte bli kränkt om någon frågade om jag har en make.”

”Stort av dig. Jag tror att väldigt många skulle bli kränkta av det”, sa jag. ”Men vad är lösningen då? Att tala om för människor som blir kränkta att ’sluta va så lättkränkt, lilla vän’ eller att fråga oss varför en person blir kränkt? Jag samtalade med Svenskarnas Parti innan jag gick hit, och nej, jag blev inte kränkt av att de tycker att jag inte hör hemma i Sverige. Men i min tonår hade jag nog blivit det.”

”Det verkar handla om självkänsla”, konstaterade han, nu med mer eftertanke i rösten än förut.

”Så hur skapar vi ett samhälle där vi bygger upp människors självkänsla? Att erkänna att det finns strukturella förtryck ser jag som en del av det.”

Vi samtalade vidare om medias bemötande och granskningar av de politiska partierna. En kille mitt emot mig knorrade om att F! kommer undan med ”vilka uttalanden som helst” medan de i Sd inte gör det.

”Som vad?”, undrade jag.

”Ja, men som att ’män är djur’.”

Jag log mjukt.

”Det var väl ganska många år sedan det uttalandet kom och nog sågades det och synades in i sömmarna av media?”, sa jag.

”Jag tycker att det är bra att media granskar oss och alla andra politiker. De ska vara hårda”, tog killen som satt bredvid mig till orda igen.

Vi var överens om att lösningen på många segregeringsproblem skulle vara mer dialog.

”Men en sån värld kommer vi aldrig nå”, sa killen mitt emot mig.

”Inte?”, sa jag med ledsen röst. ”Vilken dystopisk bild du målar upp.”

Folk kom och gick under vårt samtal och efter ett tag satt killen bredvid mig och jag ensamma. Jag vågade mig på att fråga mer personliga saker, som Sd-s åsikter om utlandsadoptioner.

”Jag vet att det stod saker om det i vårt partiprogram tidigare. Och jag förstår det. Många utlandsadopterade mår psykiskt dåligt.”

”Men återigen, varför mår man dåligt? Och ska det vara en indikation på att adoptioner är någonting dåligt?”

”Jag vet inte, jag tror att det har att göra med rotlöshet. Och jag tror att det är tuffare för killar.”

”Jag vet inte om det är tuffare för killar än för tjejer, men låt oss ponera det är så för ett ögonblick. Varför är det så då? Jag tänker på krogdiskrimineringar utifrån hudfärg. Eller de erfarenheter jag har haft när jag har umgåtts med killar av utländsk bakgrund och polisen har skällt ut oss för att det har varit något invandrargäng som bråkat och de förutsatt att det varit vi, utan att bry sig om att lyssna på oss ens. Eller REVA. Detta att alltid vara misstänkliggjord. Vad skapar det hos en ung människa när man växer upp om vuxna alltid förutsätter det sämsta om en?”

”Men man måste förstå polisen också. Tänk dig om Hells Angels har åkt till nån krog och bråkat och så kommer det dit ett vanligt, fredligt motorcykelgäng. Då skulle de också bli utslängda för att de har MC-jackor på sig.”

”Det är en stor skillnad mellan att ha ett attribut som en jacka och att ha ett visst utseende. Mitt svarta hår och mina bruna ögon är inget attribut, det är ingenting jag kan välja bort. Det är någonting jag lever med hela tiden. Och jag vill inteleva i en värld där jag för en sekund skulle behöva önska att jag ser ut på något annat sätt än så här.”

Gällande invandring så tyckte han att flyktingpolitiken var felprioriterad. Att det är alldeles fruktansvärt med dessa miljoner människor på flykt och vi måste rikta våra pengar till att hjälpa dem på plats, inte att ta hit invandrare till Sverige då det är mer kostsamt och endast gör en marginell skillnad. Han berättade att Sd är de som i sin skuggbudget har avsatt mest pengar till UNHCR. (Självklart gick jag och pratade med UNHCR om detta sedan och de bekräftade detta fakta, men tillade, vilket ingen av Sverigedemokraterna berättade för mig, att Sd samtidigt vill minska det statliga stödet till andra organisationer, exempelvis Amnesty och Röda korset med 10 miljarder kronor.)

”Bistånd är jätteviktigt när det handlar om fattigdomsbekämpning, det håller jag med om. Men alla dem som flyr förföljelse, exempelvis på grund av etnicitet, religion eller sexualitet. De måste ha någonstans att ta vägen?”, undrade jag.

Han hävdade att denna typ av flyktingar är en ”marginell” grupp och att vi mest har anhörighetsinvandring till Sverige.

Det är intressant hur många miljoner människor man upplever är en ”marginell” grupp och oavsett hur liten en minoritet är så räknas varje människa, eller? Jag förstod att Sd verkar vilja sätta flyktinghjälp på plats och invandring till Sverige i motsatsförhållande till varandra – ju mer av det ena, ju mindre av det andra.

Han tyckte att samtalet var så givande att han bjöd ut mig på middag kvällen därpå (och det tyckte jag med, därav att jag tackade ja). På väg till restaurangen hejade han på en Centerpartistpolitiker (”Jättetrevlig kille privat. Men han vände ryggen åt när Jimmie Åkesson talade. Många är trevliga; jag har vänner även i Vänsterpartiet.”).

Vi kom in mer på personliga upplevelser och det som har format oss till dem vi är idag. Jag tänker inte återge det samtalet i detalj. Men jag kan säga att det är intressant med vad förnöjsamhet och ovilja till förändring skapar. Medan jag är en person som alltid är nyfiken på vad som finns bortom nästa hörn är han en person som gillar allt precis som han har det.

”Det finns så många kvadratmeter i byn jag aldrig har utforskat. Jag känner inget behov av att resa”, sa han.

”Jag upplever det som en gåva att få bli född till denna planet – mitt hem – och jag vill utforska varenda vrå av det. Varför ska jag sitta kvar i vardagsrummet dag in och dag ut när det finns ett sovrum och ett kök också?”

Jag har avundats människor som känner som han. Att de är så nöjda med platsen de är född på och människorna som omger dem att de inte känner något behov av något annat. Men jag har aldrig tidigare kopplat detta med det starka motstånd till förändring som det innebär att vilja begränsa invandringen till Sverige. För invandrarna i sig verkade han inte ha något emot:

”Jag har aldrig haft ett enda dåligt möte med en invandrare”, berättade han. ”Det verkar finnas två typer av Sverigedemokrater; de som är som jag som drivs mer av idéerna om hur vi skapar ett bra Sverige. Och de som är arga efter någon dålig upplevelse av någon invandrare. Exempelvis att deras mor har blivit rånad.”

Slutsats från mötet med Sverigedemokraterna? Minst sagt förvillande och fördomsutmanande. Detta är självfallet i huvudsak ett enskilt möte med en Sverigedemokratisk politiker. Han representerar inte dem alla och jag utesluter inte på något sätt utifrån allt annat jag har förstått om dem och läst att det finns betydligt mer rasistiska element i partiet. Jag inser dock att det finns flera ingångar till att man väljer att bli Sverigedemokrat och att det är mer komplext än vad media målar upp. Det är intressant vilken dörröppnande kraft dialogen och goda samtal har.

Padma Schrewelius

Padma Schrewelius

Jag skriver personligt utifrån ämnen som engagerar, berör och utmanar mig. Hoppas att jag också kan förmedla detta till er läsare. Jag bloggar också på sexochsamhalle.com

One thought on “Reflektioner från Almedalen del 4: Fortsatta möten med dom som kallas rasister

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Spamskydd *