Reflektioner från Almedalen del 3: Möten med dom som kallas rasister

Det väckte många reaktioner och åsikter när jag sa att jag övervägde att knata bort till Svenskarnas Parti (SvP) och föra dialog. Vissa hyllade mig för mitt mod. Andra ifrågasatte vad jag ville uppnå med detta agerande. Vissa uppmanade mig till försiktighet, särskilt med tanke på min mörka hudfärg, och vissa avrådde mig helt från att göra detta och uppmanade mig till att föra dialog med Sverigedemokraterna istället.

”Visst, de är också rasister – så var försiktig där med – men de beter sig något mer rumsrent för de har ett annat anseende att upprätthålla. Svenskarnas Parti är nazister. De är farliga. De har hotat och förföljt folk här i Almedalen. Det kanske inte händer någonting vid deras tält när du går bort dit, men du vill inte vara personen som etsar sig fast vid deras näthinna för att du har provocerat dem”, ville en person omtänksamt varna mig.

”Men jag har inte syfte att provocera. Jag vill föra goda samtal”, kontrade jag och kände mig en aning löjlig, alldeles för självmedveten om hur naiv jag framstod.

”Alla vill inte föra goda samtal. Det är bara att acceptera.”

Jag var verkligen inte självsäker när jag gick fram till SvPs tält, men jag gjorde det, fast bestämd om att min nyfikenhet och längtan efter att möta och förstå människor som är annorlunda än jag var en viktigare drivkraft än min rädsla. Jag var inte ensam där. Några SvP-are var i full argumentation med folk kring huruvida de är nazister eller ej. Jag ställde mig först på avstånd för att lyssna och känna in stämningen.

”Jag är nationalist. Det måste väl få vara upp till mig själv att avgöra om jag är nazist eller ej”, hörde jag en SvP-are säga.

Jag tänkte på när jag lyssnade till Jimmie Åkessons kommentar till Expressen tidigare under dagen om SvP: ”Det är tråkigt att det finns människor som är nazister”, hade han sagt. Så om även Sverigedemokraterna ansåg detta var SvP nog ganska ensamma om att inte vilja kalla sig det.

Efter en stund vågade jag gå fram till en ung kille som inte såg ut att ha levt många år över myndighetsstrecket. Jag avfyrade ett brett leende mot honom och kisade nyfiket när jag ställde frågan:

”Varför är du med i Svenskarnas Parti?”

Han log osäkert tillbaka och försökte besvara frågan med att han tror på ett Sverige som tillhör svenskarna, att det inte finns ett enda exempel genom historien där samhällen mellan olika etniska och kulturella grupper har fungerat.

”Är jag svensk?”, frågade jag vidare.

Han blev obekväm (?) av frågan då han tvekade en sekund, men svarade så bestämt han kunde:

”Svaret är väl uppenbart?”

”Nej, det tycker jag inte. Du får gärna upplysa mig”, sa jag, med så mjuk röst jag kunde uppbåda.

”Nej, du är inte svensk. Du eller dina föräldrar är uppenbarligen född i ett annat land.”

”Så gener spelar roll?”

”Självklart. Det är avgörande. Jag blir väl inte kines om jag flyttar till Kina?”

”Det är ju en definitionsfråga om hur vi ser på medborgarskap mm. Jag läste i ert partiprogram om att ni tycker att personer som inte är genetiskt svenska ska ha reellt inflytande i Sverige. Så det innebär att jag inte skulle kunna ha inflytande?”

”Jag vill inte uttala mig om specifika fall, men nej.”

Samtalet fortlöpte med att han sa att enligt deras politik skulle jag få se mig om efter ”andra möjligheter” till inflytande, det ville säga på andra ställen än i Sverige.

”Var då?”, frågade jag.

”Det vet inte vi. Vi är till för svenskarna”, svarade en partikamrat till honom med likgiltig stämma som hade lyssnat på vårt samtal.

Den unga killen sa förslagsvis från det land jag/mina föräldrar var ifrån. Jag informerade honom om att det skulle bli svårt för mig, då jag har testat att bo i Indien under knappt ett halvår och varken behärskade språket eller kände mig särskilt hemma där; hela min familj och alla jag känner bor ju här. (”Där ser du att kulturblandningar inte fungerar! Du har ju erfarit det själv!”, utropade han då med sin omvända logik).

Samtalet fortskred med att jag berättade att jag är adopterad. Den unga killen började känna sig allt mer obekväm med att exkludera mig från sin politik – förmodligen för att jag stod där och log och var så vansinnigt trevlig mot honom hela tiden och gav honom gott om talutrymme. Efter ett tag sa han att han inte visste något om de hade uttalat sig om adopterade i sitt partiprogram (det har de ju indirekt när de skriver alla som inte är ”genetiskt svenska” – vilka nu det är. ”Det lär ju vara väldigt få i dagens Sverige som har en rakt nedstigande blodlinje från vikingatiden”, kunde jag inte låta bli att inflika), och att mitt enskilda fall eventuellt skulla kunna komma att beprövas.

Så generöst, tänkte jag, avfyrade ett sista leende och tog mig därifrån. Att jag vågade stå där hade lockat till sig fler människor till vårt samtal som även de började ställa närgångna frågor, inte alla lika vänligt som jag, dock. Jag märkte att SvP-arna var lite för spända och i för mycket försvarsställning för att kunna slappna av med mig och på riktigt föra ”goda samtal”.

Lite senare på dagen såg jag Svenskarnas Parti tala på Doners plats. En stor massa stod med ryggarna vända mot dem och långfingret i luften och skrek: ”Inga nazister på våra gator!”. Jag tittade på deras ansiktsuttryck. De såg inte ut att må så bra i det tillståndet. Energin var laddad på en plats som bara några minuter innan hade varit gemytlig och trivsam.

Jag förstår dem verkligen, motdemostranterna. Jag blir också illa berörd av rasism. Inte kränkt dock – inte längre. Det fanns en tid i barndomen då jag tog illa vid mig om någon sa saker i stil med ”stick hem till ditt hemland”. Nu blir jag mest nyfiken på vad som kan få människor att känna så starkt hat mot andra människor de inte känner.

Det är inte okomplicerat nej; jag har ändrat åsikter och tvivlat många gånger men kommit fram till följande mer säkert än förut: Jag anser att det är en demokratisk rättighet att få uttrycka vilka åsikter som helst, även de som är odemokratiska. Och det är också en demokratisk rättighet att högljutt få protestera och ringa i kyrkklockor med mera. Jag tror bara att hata hatarna inte är så produktivt. Att ”markera” och visa att deras åsikter inte är legitima genom att försöka begränsa deras yttrandefrihet ökar deras känsla av utanförskap och att ”ingen vill lyssna på oss”, som SvP uttalade sig. Det leder förmodligen bara till motsatt effekt. Och de delar av befolkningen som vill lyssna på dem känner sig behandlade som småungar som inte har rätt att få bilda sig sin egen åsikt, vilket bara ökar deras intresse för dessa grupper.

Vi hade en dialogpolis som har i uppgift att vara en kommunicerande brygga mellan extrema politiska/religiösa grupper i samhället och deras motståndare i vårt tält. Han kommunicerar med extremistgrupper varje dag i sitt jobb. Han uttalade sig om att de också är människor, och att så länge vi vägrar att se dem som något annat än orcher så försvårar det för de olika grupperna att verkligen mötas.

Jag tänker på den där bilden från Vietnamkriget, där en kvinna sträcker fram en blomma till militären. Tänk om vi kunde göra så istället. Att alla människor som står för mångfald och kärlek gjorde en motdemonstration där vi tittade rasisterna i ögonen (för visst är det mycket svårare att hata någon om man tittar på den personen. Och detta menar jag från både nazisternas och motdemonstranternas håll) och sträckte i tystnad fram en blomma till dem. Så vill jag att Almedalen 2015 ska se ut.

Padma Schrewelius

Padma Schrewelius

Jag skriver personligt utifrån ämnen som engagerar, berör och utmanar mig. Hoppas att jag också kan förmedla detta till er läsare. Jag bloggar också på sexochsamhalle.com

3 thoughts on “Reflektioner från Almedalen del 3: Möten med dom som kallas rasister

  1. Martin, jag håller med dig i sak. Det blev mest att jag lyssnade – en viktig och grundläggande kärna i det goda samtalet. Detta betyder inte att jag la min mänsklighet åt sidan eller höll med. Jag upplever att hade utrymme funnits och det hade varit lugnare omkring oss så hade jag utifrån det kunnat börja inleda ett gott samtal med verklig dialog. Jag var också väldigt försiktig i min approach, för precis som du påpekar, finns det medlemmar i det partiet som har begått allvarliga våldsbrott. Jag tror ändå inte att man ska underskatta effekten av att bli lyssnad på som den här unge SvP-killen blev av mig, jag tror att det är något grundläggande mänskligt som vi alla behöver för att kunna öppna upp i möten med andra människor.

  2. Detta verkade väl inte vara så mycket en dialog, som att du lyssnade på vad de hade att säga? Om jag t.ex söker upp någon som förnekar förintelsen, är det möjligt att de gärna lägger ut texten om varför förintelsen inte har hänt. Men det är inte att betrakta som en politisk dialog ens om jag har detaljkunskaper om koncentrationslägers historia. Snarare är det att jag sätter min egen mänsklighet åt sidan och låter dem propagera för, vad jag ändå är övertygad om, är, galenskaper. Svenskarnas parti förespråkar biologiskt baserad rasism, politisk diktatur och har medlemmar som har begått politiska mordförsök. Jag anar att det är svårt att föra en ens i delar meningsfull dialog med dem.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Spamskydd *