Person eller situation?

David Böhlmark är här i Lund på besök. Det har blivit ett par sena kvällar och några öl, samtal och diskussioner om stort och smått. Han bor hos Emil Friis men vi har umgåttsa alla tre, bland annat träffat Göran Dahl och David har träffat Sharif Shawky. Idag ska vi träffa Ebba Horn, som ju brukar hålla i Lunds iScaféer.

Samtidigt håller jag på att förbereda en liten kurs i socialpsykologi som börjar på fredag. Det kommer vara ett tiotal studenter, sociologer som ska få läsa olika klassiska böcker. En viktig princip som jag vaskat fram i förberedelserna inför kursen vill jag dela även här med er andra samutvecklare.

Det handlar om hur människor förklarar beteende, sitt eget och andras.

Tolkningsmaskinen som aldrig stannarOne_point_perspective__by_JessicaSlay

I princip alltid när vi ser eller hör en människa som gör någonting, så uppstår spontant och självklart en förklaring i vårt medvetande. Utan att tänka över det är vi hela tiden i färd med att tolka hela vår omgivning: hon gör si för att hon är arg, han gör så för att han är hungrig, de tycker så för att de inte förstår ditten, du säger detta för att du vill få mig till datten. Det märkliga är att sådana tolkningar sker blixtsnabbt och automatiskt, utan att vi vanligen medvetet behöver anstränga oss. När någonting sker som inte alls passar i våra tolkningsramar stannar vi plötsligt upp och tänker efter – ofta med ett mått av förvirring och misstänksamhet. Men för det mesta blir inte våra tolkningsramar ifrågasatta.

Ändå skiljer sig så gott som alltid våra egna tolkningar ifrån varandras.

Märkligt, eller hur? Vi upplever det som att människor omkring oss handlar och talar av uppenbara skäl och orsaker, men ändå anser andra människor som deltar i samma situationer att några helt andra orsaker är de viktigaste. Vi får sällan våra starka och automatiska antaganden omprövade. Vi har en spinnande tolkningsmaskin i hjärnan som inte bara skapar en sammanhängande berättelse, utan även väljer ut information som stödjer vår tolkning och helt missar stora delar av verkligheten. Ja, vår hjärna uppfattar egentligen bara en ytterst liten del av vår direkta omgivning – till exempel märker inte människor om någon plötsligt byter färg på tröjan, om expediten byts ut av en annan person, eller ens om en gorilla går förbi i bakgrunden medan vi koncentrerar oss på något! Ändå får vi hela tiden intrycket att vi reagerar på en tydlig och uppenbar omgivning. Ibland blir det uppenbart för oss att någon annan inte ”ser” vad vi ”ser”; de agerar klumpigt, okänsligt eller verkar missförstå något. Men i själva verket är vår egen bild också bara en partisk och partiell tolkning. De andra som verkar så uppenbart dumma eller förvirrande ser och hör och agerar efter saker som vi själva missar.

Ändå är vi alla lika hopplöst övertygade om att just vår egen tolkningsmaskin är lite extra bra, att den verkligen ser lite djupare och längre än andras. Just jag har nog fatt i något speciellt, varför skulle de andra annars agera på ett sätt som inte stöder den här och den här insikten? De är allt lite irriterande, de där andra. Bäst jag undervisar dem en smula i vad som är viktigt att inse. Jag gör det förstås på ett ödmjukt sätt, håller tillbaka min alltför befogade irritation och påpekar inte hur urbota självklara saker de andra missar. Tänk vad mycket hänsyn jag visar nu, ah, som jag håller tillbaka en rättmätig tillrättavisning, låter bli att plocka billiga poäng. De skulle bara veta hur mycket jag sträckt mig för deras skull, trots att jag så uppenbart har rätt och de så uppenbart har fel. Men sån är jag, så är jag bara. Jag sträcker mig lite längre för att verkligen förstå andra, på ett sätt som andra bara inte förmår. Jag är ändå lite speciell – att jag å ena sidan kan se så mycket på ett så underförstått och finkänsligt sätt, men ändå har ödmjukheten att använda det på ett sätt som snällt och pedagogiskt guidar andra framåt i djungeln.

Situationen, inte personen

Det är allmängods inom psykologin att människor tenderar att ha alltför positiva skattningar av sig själva. Men nu vill jag ta fasta på en annan socialpsykologisk tendens som har stor bäring för samutvecklingen och det goda samtalet. När vi förklarar andra människors beteende brukar vi i princip alltid överdriva betydelsen av den andres personlighet och underskatta betydelsen av den situation som personen befinner sig i. ”Han är bara sådan” är en synvilla som i princip drabbar alla människor mest hela tiden. Men sanningen är att alltsomoftast är han inte alls bara sådan. Han eller hon är på så många olika sätt och dessa sätt varierar dramatiskt från sammanhang till sammanhang.

Den psykologiska synvillan har ett enkelt och självklart ursprung.

När vi ser en annan människa agera, är vår uppmärksamhet riktad mot den personen. Vi ser personen men inte dess omgivning eller den situation som personen befinner sig i. Då är det också hos personen som vi finner förklaringarna bakom olika beteenden: Hon är ett geni! Hon är hysterisk! Hon är dominant! och så vidare. Ju mer vi fixerar vår mentala uppmärksamhet eller blick på en person, desto mer förefaller denna person i sig själv utgöra förklaringen till ett beteende eller de händelser som uppkommer i situationen. I själva verket är alla människor interagerande människor, de skapar och skapas i en lång kedja av danser med sin sociala omgivning.

Vi tenderar alltså att för det första ha alltför stor tilltro till våra egna tolkningar av vad en person är i färd att göra och varför. Och för det andra tenderar vi att skylla våra egna tvivelaktiga tolkningar på personen i fråga. Lusten att vilja undervisa och upplysa den andre personen blir förstås mycket stark. ”Om den och den personen bara skulle vara lite mer… ” Ju mer iögonfallande en person ter sig, desto mer tenderar vi att fästa alltför stor förklaringskraft vid hans eller hennes personlighet och inneboende egenskaper. Människor kan förefalla iögonfallande av egentligen vilka anledningar som helst, till exempel bara för att man har ett annat kön, annan etnicitet eller annat uttryckssätt än de övriga i gruppen.

Ju mer vi sedan träffar och ser en person nära inpå, i hennes eller hans naturliga omgivning, desto mer kan vi förstå vilka situationer som den andre agerar utifrån. Med andra ord, vi blir bättre på att ta den andres perspektiv. Och då förefaller den andre också mer föränderlig, förlåtlig och mänsklig på gott och ont. En känslig samutveckling ser därför mindre på människor och deras situationer, och mer på situationer och deras människor. På det viset blir vi ironiskt nog mer allmänmänskliga för varandra.

Det allra tydligaste exemplet på detta är faktiskt vår relation till oss själva. Själva ser vi ju sällan oss utifrån. Vi ser bara de situationer som vi reagerar på och som vi manövrerar mellan. Det filmas så att säga hela tiden utifrån våra egna ögon, med fokus på det som möter jaget. Faktiskt råder här det motsatta problemet: alla situationer vi möter tar så upp vår uppmärksamhet att vi glömmer att vi själva faktiskt är med om att definiera och skapa dem.

Synvillan är alltså dubbel: Vi uppfattar oss själva som att vi bara gör det enda vettiga inför en rad situationer som uppkommer, medan vi uppfattar andra som personer med starka inneboende kvaliteter som vi sedan svårligen kan omvärdera eftersom vår uppmärksamhet sorterar ut det som stöder vår uppfattning.

Dagens låt: Colors, Laleh

 

 

 

 

Daniel Görtz

Daniel Görtz

30-åring, bor i Lund, uppvuxen i Malmö och Veberöd. Är intresserad av alla delar av iS!, såväl det organisatoriska, den nya kulturen, alla events och möten, av politiken och filosofin bakom. Lever och andas för filosofi och tänkande om samhället. Intresserad av meditation och existentiella frågor. Jobbar för närvarande som doktorand i sociologi i Lund, håller då på med polisforskning, socialpsykologi och etnicitet.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Spamskydd *