Ödmjukheten, åh ödmjukheten

Ödmjukhet är något av en kardinaldygd i vår tid, i Sverige idag. En god människa är en ödmjuk person. De som är dåliga människor är inte ödmjuka. Det finns mer och mindre ödmjuka människor. Det gäller att vara en av de mest ödmjuka människorna, annars kan man alltid – hur framgångsrik eller duktig man än är – avslöjas som högfärdig. När någon inte är ödmjuk har vi andra mycket ödmjukare människor rätten att påpeka detta och på olika givetvis lika ödmjuka sätt påpeka att den högfärdige trots allt inte är så speciell. Inte speciell alls, faktiskt, utan istället ganska elak egentligen. Hon är inte ödmjuk.

Nu raljerar jag förstås lite. Men jag vill faktiskt lyfta hur problematisk ödmjukheten trots allt är. Det är trots allt inte självklart eller uppenbart vad ödmjuk är. Vi provar några definitioner:

* Att ha en mjuk och mild framtoning, inte ta så mycket plats.
* Att inte ta ära åt sig.
* Att inte tro man är bättre än andra, ha höga tankar om sig själv.
* Att vara öppen för nya insikter och intryck.
* Att kunna se andra människors styrkor och förmågor.
* Att veta sin plats och inte tro att man kan saker som är bortom ens förmåga.

Det finns bekymmer och problem med alla dessa definitioner och i synnerhet den sista. Vi tar några exempel:

1. Ödmjukhet som framtoning: Här visar vi upp en ödmjuk sida som andra människor kan se och erkänna, då bryter vi ju mot att ta åt sig äran.
2. Om vi inte tar åt oss äran måste vi ibland hyckla och förställa oss på ett sätt som gör att vi måste sätta oss över andra.
3. Inte tro man är bättre: betyder det att man alltid ska anta att alla är lika bra på allt eller att man själv är sämre? Ganska krångligt. Man är förstås bra på en del saker, dålig på andra.

Och så vidare.

Vi kan fortsätta med fler. Till exempel – om jag och Sharif Shawky och Emil Friis var ”ödmjuka” i en del av dessa bemärkelser skulle vi helt enkelt inte ha kunnat pusha igång Initiativ Samutveckling. Å andra sidan, hade vi varit högfärdiga i betydelsen att vi inte släppt in andra och lärt oss av andra och släppt taget om projektet, så hade vi heller inte haft en chans.

Ett grundläggande problem med att försöka ”vara ödmjuk” är att det faktiskt kan vara mycket dömande. Om jag är mycket ödmjuk kan det vara nog så provocerande om du plötsligt inte spelar med på samma regler och går rakt fram och tar för dig av livet på ett sätt som jag avstått ifrån. Då är det lätt hänt att det biter till inne i mig och jag plötsligt tänker: ”Oj! Där har vi minsann en som inte lärt sig att vara ödmjuk! Han är inte lika bra som…”

Lika bra som vem? Nä just det ja. Lika bra som jag. Om ödmjukhet är en mänsklig kvalitet som vi ska avläsa i varandras beteenden, blir den dömande och förtryckande och hycklande. Genom vår ”ödmjukhet” säger vi att vi är bättre än andra, ”mer ödmjuka” än dem. Och vi ger oss själva rätten att avgöra vem som är en bra, ödmjuk, människa.

Jag vill föreslå en djupare definition av ödmjukhet som inte ser till beteende, utan till grundläggande känslotillstånd:

* Att inte döma andra.

Det är förstås J.K:s* definition. Om JK hade varit ödmjuk i de betydelserna som jag skrev ovan hade vi aldrig fått en av världens vackraste visdomsläror.

Vi är alltså inte skyldiga varandra ”ödmjukhet” i betydelsen litenhet, att inte göra anspråk. Vi är skyldiga varandra en ödmjukhet inför själva livets, kärlekens och sanningens ofattbara storhet. Och vi är skyldiga varandra att inte döma varandra – eller oss själva – i vårt gemensamma sökande efter det goda, det sanna och det sköna.

Och för att tala med JK. Vi är skyldiga varandra förlåtande och acceptans. Låt oss skapa förutsättningar för detta tillsammans. Och låt oss för hundrade gubbar inte vara alltför ”ödmjuka” i denna strävan.

Dagens låt vill ge exempel på hur den bedrägliga ödmjukheten kan låta: Fuck You, av Lily Allen

 

* Wiki:

Jesus, (sv. uttal /jeːsɵs/) från Nasaret, också kallad Kristus, var en i Galileen och Judeen kringvandrande judisk predikant. Enligt evangelierna i Nya Testamentet i Bibeln verkade han i omkring tre år innan han dömdes till döden genom korsfästelse, avrättades och därefter uppstod. Jesus är kristendomens centralgestalt och ses där som Guds son. Han är en mycket betydelsefull profet enligt bland annat islam och bahá’í.

Jesu etiska undervisning i Bergspredikan, bland annat om människovärde, den gyllene regeln och att ”vända andra kinden till”, har haft betydelse för sekulära ideologier såsom fredsrörelsen och humanismen.

Daniel Görtz

Daniel Görtz

30-åring, bor i Lund, uppvuxen i Malmö och Veberöd. Är intresserad av alla delar av iS!, såväl det organisatoriska, den nya kulturen, alla events och möten, av politiken och filosofin bakom. Lever och andas för filosofi och tänkande om samhället. Intresserad av meditation och existentiella frågor. Jobbar för närvarande som doktorand i sociologi i Lund, håller då på med polisforskning, socialpsykologi och etnicitet.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Spamskydd *