Kartan ritas om

När världskartan plötsligt stannade

Vi tänker sällan över det men vi befinner oss egentligen i en unik situation i världshistorien. Kartan har slutat att ritas om. Fram till helt nyligen har i princip samtliga länders territoriella gränser ständigt fluktuerat, flyttats, ritats om. Länder har gått i krig med varandra, skrivit fredsavtal, kohandlat, utpressat, erövrat, kollapsat, koloniserat. De senaste tusen åren, nej mer, har det alltid funnits någon förändring på kartan. Men nu plötsligt har det avstannat. Först efter andra världskriget  – och sedan avkoloniseringen och kalla krigets slut nästan helt, i hela världen. Här och var finns omstridda territorier (Indien-Pakistan, Somalia-Etiopien) eller territorier där det finns spänningar (oljefyndigheterna mellan Kina och Japan) men det är i sammanhanget små undantag som bekräftar regeln: vi lever i en värld av plötsligt stelnade landgränser.gammal_karta_vykort-r22ca60b9d84246cfa44ddc9cda3d469c_vgbaq_8byvr_324

Den politiska kartan

Det är som om världen plötsligt har slutat kämpa om territorium och bara håller andan inför en större förändring. Det finns förstås enklare förklaringar än så: den moderna samhället, den globaliserade ekonomin, demokratiernas frammarsch och så vidare. Men vad händer då med kartan över politiska partier?

Sverige är av allt att döma ett av världens modernaste länder (se bara på den här kulturella världskartan för att få en jämförande bild). Det som händer politiskt inom ramarna för vårt land kan alltså anses peka framåt mot utvecklingar som, åtminstone delvis, kan vara sannolika internationellt sett. Just här kan vi faktiskt se en mycket, mycket märklig utveckling som vi för det mesta av någon anledning inte tycks förvånas över. Snarare rycker vi bara på axlarna och säger att det är självklart.

Just i Sverige (också i andra liknande länder som Danmark och Tyskland, men mest här) har den partipolitiska kartan stannat av. Visst, det finns fortfarande val och olika partier är olika stora. Här är det inte gränsdragningen som har stannat av, utan istället själva skiftet mellan politiska ideologier. Det vi kallar för ”mitten” verkar ha vunnit, mer eller mindre.

Tänk efter. Socialdemokraterna har det mesta av sin politik från moderaterna. Och moderaterna har det mesta av sin politik från 90-talets socialdemokrati. Båda har gått mot mitten och de tre borgerliga mittenpartierna har snart sagt inte några egna frågor eller någon särskild anledning att existera. Det är trångt på den ”mystiska mitten”. Alla dessa fem partier är i praktiken socialliberala partier som försvarar jämställdhet, antirasism, marknadsekonomi med viss välfärd och miljö. Det som skiljer dem åt är nyanser och retoriska sätt att framställa ungefär denna politik. Miljöpartiet som förde in de gröna frågorna på agendan kallar sig nu också för socialliberalt. Det blir sex partier.

Två partier växer: vänstern och sverigedemokraterna. Vänstern har i princip blivit mitten-vänster, alltså det socialdemokratiska alternativet. Också de pratar om småföretagare. Det är därför de växer, för att de är det enda vänster om mitten. Sverigedemokraterna har blivit det enda socialkonservativa alternativet, motsvarande den ”gamla högerns” stolta krona och svärd, det enda höger om mitten. Men vänstern måste lova att att de inte är några riktiga kommunister för att få förtroende, att de bara försvarar välfärden. Och sverigedemokraterna måste lova att de bara försvarar Sveriges gränser för att de vill skydda kvinnors liberala rättigheter och vår sociala välfärd – de måste ursäkta sig med att försvara ett socialliberalt samhälle.

Hotet mot demokratin?

Så vänta lite här nu. Alla tycker i princip samma, om vi nu inte räknar det socialdemokratiska Vänsterpartiet och mittenhögern Sverigedemokraterna som ju i alla fall är mittenvarianter av sina gamla själv. Det är egentligen därför de bråkar i TV, för att skapa skillnader där inga finns, inte för att de faktiskt drar åt olika håll. En grön socialliberalism har vunnit så stort att den inte närmast inte får ifrågasättas. När centern för ett tag sedan ville prova en nyliberal omsvängning fick de krypa till korset och Annie Lööf lugnade oss: jovisst är vi också socialliberaler, alltså, gröna sådana.

Vad är denna märkliga ”mitt” som så starkt håller Sverige i sitt grepp? Mitten betyder ju egentligen ingenting. Någonting är mitten bara för att det ungefär så flest människor tycker. Det finns några enkla svar på vad den är och varför den har uppkommit.

MITTEN
Vad den är

  • En kompromisslös acceptans av marknadsekonomins faktum
  • En kompromisslös acceptans av välfärdsstaten
  • En anpassning efter den globaliserade ekonomins tryck mot en relativ ekonomisering
  • En cirka 50-50 balans mellan offentligt och privat, samt allt närmare och mångbottnat släktskap mellan dessa två
  • En kompromisslös acceptans av liberala grundvärderingar
  • Ett retoriskt minimun av medvetenhet om miljön

MITTEN
Vad den beror på

  • Det industriella klassamhället har brutits upp och de politiska partierna representerar inte längre klasser på samma sätt
  • Människor individualiseras mer och har mer komplexa ideolologier
  • Politiken är mer komplex och hamnar därför alltmer hos experter, förvaltning
  • Människors ekonomiska och sociala intressen är mindre tydliga, mer komplexa
  • Går man länge till vänster förlorar man i den internationella konkurrensen, går man längre till höger blir samhället för destabiliserat och människor protesterar, struntar man i miljön eller utländska människors intressen kan andra vinna ett retoriskt-moraliskt övertag.

Resultatet blir alltså en politik som handlar om att rädda det som räddas kan. Rädda jobben, rädda miljön, rädda ekonomin, rädda de utsatta delarna av samhället, rädda utbildningen från att halka efter. Och för att rädda måste man antingen strama åt eller ”satsa”. Högern vill strama åt lite mer, vänstern satsa lite mer, båda inom ramarna för varsin version av  socialliberala linjer som sett med internationella glasögon inte går att skilja från varandra. I Danmark gör en vänsterregering samma saker som högerregeringen här, i stora drag. och så kommer det fortsätta.

Initiativ Samutveckling satsar på att bygga vidare på denna mitt, att försöka ta helhetsgrepp för att ta ett steg framåt. Det är därför vi försöker göra det till ett samtalsämne vilket slags ekonomi och välfärd som behövs. Själv tror jag att vi behöver en lyckans ekonomi och det lyssnande samhällets välfärd. Det märkliga är bara att vi då inte längre ska ställa ett parti med ett klassintresse eller en viss fråga (t.ex. miljö) i centrum mot andra partier, så som demokratin har fungerat hittills. Nu ska vi istället samtala om helheten och ta in allas perspektiv. På detta vis är iS! ett hot mot demokratin som vi känt den hittills.

Men som vi ser har demokratin som vi känner den redan lyckats hota sig själv. Alla tycker samma, ingen tycker riktigt om det – och ingen kan eller vill snacka om det.

Dagens låt: Brave New World, Iron Maiden

 

 

Daniel Görtz

Daniel Görtz

30-åring, bor i Lund, uppvuxen i Malmö och Veberöd. Är intresserad av alla delar av iS!, såväl det organisatoriska, den nya kulturen, alla events och möten, av politiken och filosofin bakom. Lever och andas för filosofi och tänkande om samhället. Intresserad av meditation och existentiella frågor. Jobbar för närvarande som doktorand i sociologi i Lund, håller då på med polisforskning, socialpsykologi och etnicitet.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Spamskydd *