Jag vill inte leva i det här samhället

Tiggarna. Jag vill inte se dem. Jag vill inte att de ska sitta där på gatan. Jag vill inte att de ska be om mina pengar. Jag vill inte skriva det här blogginlägget. Jag vill inte tänka på dem. Jag vill inte ta in deras situation. Jag vill inte, så fort jag går ut på gatan, konfronteras med vilket obarmhärtigt samhälle vi har skapat där jag är en av förmånstagarna. Jag vill inte ta in allt detta lidande. Jag vill inte ta in att jag går här på gatan med resurser att göra i princip vad jag vill i mitt liv och att min medmänniska, som är precis som jag, inte har det. Om jag tar in orättvisan i det, hur ska jag då kunna ta mig från punkt A till B i min vardag? Hur ska jag orka ta in skulden i att helt slumpmässigt ha blivit vinnare i detta hjärtlösa lotteri. Och skammen i att jag ändå reagerar med att tiggarna vill ha något som är mitt. Lättare är att rättfärdiga att det jag har är mitt att hålla i, göra mig hård och göra tiggaren till den andra. Någon jag inte behöver befatta mig med. Och jag vill inte ta in att detta är konsekvensen av det samhällssystem som jag lever och verkar i och som jag deltar i att upprätthålla (även om jag gör mina små försök till motstånd och förändring).

Jag utforskar olika förhållningssätt till de tiggare jag möter. Jag försöker tvinga mig själv att inte väja undan för detta. Jag vill inte bli hård och avstängd. Jag observerar vad som händer i mig. Det är lättare att känna mig som en medmänniska när jag ger en slant. Kan jag gå förbi en tiggare utan att ge och utan att göra mig hård, utan att stänga av? Det är svårt. De är så många, tiggarna. Till slut orkar jag inte. Jag har ju mitt liv, jag vill vara ifred.

Jag vill ha en helt annan samhällsordning. Jag vill ha ett helt annat system för att fördela resurser. Jag vill ha ett helt annat sätt att se på ägande. Jag vill att våra gemensamma resurser ska vara under demokratisk ordning och jag vill inte att någon ska ha mer rätt till vissa resurser (och en annan helt utan rätt till resurser) bara för att hen råkar vara född på ett visst ställe. Jag vill ägna mig åt att skapa det samhället tillsammans med er. Det kommer vara svårt och det kommer att ta tid. Men vi måste. Vi har inget val för det vi har nu fungerar inte.

Och till dess sitter tiggarna där på gatan. De är hungriga. De fryser. Och de är en smärtsam påminnelse om att vi måste börja nu.

Per Hörberg

Per Hörberg

Beteendevetare och författare kring ledarskap, organisation och personlig utveckling. ”Samarbetsminister” för lösningar i samhälle och organisation. En patriot som är stolt när Sverige gör rätt och som vill påverka när det går fel.

Per är morfar och farfar, en seglare som gillar att sporta och bidra till det globala samhällets utveckling. Har bidragit till två stabila friskolor på Lidingö. Leder initiativ Samutveckling! och Wellnessguide. Förr IKEA-chef och reservofficer, nu koordinator av relationer så att chefer blir ledare, grupper blir team och så att medarbetare och medborgare blir samutvecklare!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *



Spamskydd *