Vi är nog många som nog tror oss vara vårt tänkande. Att tanken är något överordnat. Men kanske kan vi komma på andra tankar ;) För medvetandet rymmer så mycket mer än vårt tänkande.

Tänkandet fungerar bara inom det redan kända och är därmed per definition inte kreativt. Att ”tänka utanför boxen”, är ett rent önsketänkande. Tankarna är bara i kontakt med en liten del av vårt medvetande. En levande varelse är något mycket mer än en tankeprocess. Att vara är större än att tänka. Tänkandet är en liten del av varandet, inte mer.

Verkligheten är en levande, ständigt utvecklande process som inte kan fångas i nuet av tanken. Prova att tänka och samtidigt träffa en golfboll rent. Tänkandet, begränsat av tid och rum, är en reaktiv process på det förgångna. Inte något aktivt och skapande här och nu. Tanken, som är uppmätt till 0,7 s från det som verkligen händer, för oss bevisligen bort från ögonblicket – där allt händer.

Verkligheten, nuet, utvecklas från ögonblick till ögonblick. Nuet förenar på så sätt fysik och medvetande. Tanken kan ses som ett ”förräderi” mot verkligheten. En efterkonstruktion av vad som just hänt.

Illusionen börjar med att jag tror mig vara ett tänkande jag. Ego är latin och betyder ’jag’. Egot, min självbild av gamla tankar och känslor, dör med min kropp. Men inte medvetenheten. Den fanns före mig. Den finns efter mig. Den finns nu, hela tiden. Det enda som kan dö är alltså jag som tänkare – inte medvetenheten. Tiden är alltid nu.

Tankarna ”förstör” till och med verkligheten genom att förvränga den. Vår selektiva perception, att omedvetet bara se vissa saker på ett visst sätt, förvränger det som verkligen är. Men när egot och tankarna släpps, så kan medvetenheten direkt föra oss till det tidlösa nuet. Och därmed till verkligheten.

Tänkaren kan ses som en isolerad, men subjektiv atom. När det tänkande jaget släpper formen, så frigörs den kvalitativt laddade energin inom atomen. Helhet och medkänsla flödar ur atomen som kärlek. Detta kan kännas vid en konsert, i en kyrka eller i en samtalscirkel med närvaro.

Precis som att atomen verkar vara tom, så är detta ett sätt att uttrycka den icke-dualistiska medvetenheten bortom orden. I mellanrummet är den som söker och det som söks, ett. Atomens skenbara tomhet är fylld av potential. Energi som verkar bejaka liv och utveckling.

Den tänkande delen av medvetandet betraktar sig oblygt som ”den som vet”. Men när denna illusion är borta, så flödar genast energin. På så sätt kan vi alla bli den tomma kanal för helheten som är vår källa i och till livet. Inget mänskligt språk kan fånga källans innersta väsen. Bara ställa sig i vägen och hindra flödet. Detta genom att göra det icke-manifesta till det manifesta igen.

Musiken kan, bortom orden och noterna, skapa det flöde vi längtar efter. Noterna och tonerna bygger strukturen. Men tolkningen av olika musiker och sångare skapar magin genom hur det spelas och sjungs. Mellanrummet är här tongivande för om det hela ska lyfta eller falla platt. Samma partitur kan spelas på helt olika sätt.

Så vägen framåt är vägen inåt. Där, i atomens ”tomhet” finns energin och livskraften som är ett med medvetenheten. I tystnaden, i mellanrummet, i nuet kan vi ordlöst uppleva livet och dess djupare mening.

Texten är inspirerad av David Bohm och Daniel Kahneman

Inlägget arkiveras 11:35am Sunday May 2nd, 2021