Jag är skeptisk

De flesta människor verkar lita på att några andra än de själva ordnar livets förutsättningar för dem. Någon annan ser till att infrastrukturen fungerar; sjukhus, vägar, kommunal service. I Sverige har vi invaggats i att staten ger oss trygghet från vaggan till graven. Går vi fortfarande omkring som sömngångare i den tron?

Har vi t ex bostäder så att det räcker i Storstockholm? Hur tas 200 Somalier emot i en liten svensk kommun? När det strax efter kommer 200 flyktingar från våldets Syrien? Flyktingar placeras av Migrationsverket enbart efter kriteriet ”privat fastighetsägare som erbjuder bostäder”. Kommunledningen tillfrågas inte och mottagandet blir därefter. Människor som kommer med trauman blir sedda som en belastning, medan privata fastighetsvärdar skär guld. Samtalet saknas på den övergripande nivån och det avspeglas sedan i vardagen för tjänstemän och invånare i kommunen. Vem hjälper en lärare som helt plötsligt får fem nya flyktingbarn i klassen?

Finanskrisen har minskat förtroendet för eliters förmåga att hantera läget i världen. Känslan har snarare förstärks av att ekonomierna styrs till förmån för redan privilegierade insiders. De som har informationen och positionen kan förse sig. Vi verkar ha en sned rekrytering till de viktigaste posterna i samhället.

Ledarna som långsiktigt ser till hela samhället saknas. I parlamenten debatteras det ofta utifrån valstrategi och taktik, inte lika mycket för att lösa problem tillsammans. Miljardären blir generös först när han har förstått att det är roligare att ge. Men han vill då bli beundrad även för det. Få bland de styrande är generösa innan de är rika eller framgångsrika nog. Helst ska man gå i rejäl pension först. För då kan man lättare följa sitt samvete.

Européerna är allmänt nedstämda kring sin framtid och är övertygade om att deras barn kommer att få ett sämre liv än dem själva. Många, och allt fler, skyller felaktigt och djupt irrationellt dessa problem på främlingar. Det ”måste” ju vara andra som är skyldiga. Enkla lösningar söks utanför sig själv för det som är komplext och svårtolkat.

Ungerska folket har valt in nynazistiskt parti i parlamentet. ”Ordning och reda”, brukar det heta. I Grekland har nynazismen frodats i såväl myndigheters, polisens, som medias goda minne. Men när en funktionär från det bruna parti som är invalt i parlamentet mördade en grek, så vände det. Nu försöker det officiella Grekland motarbeta de främlingsfientliga strömningarna. Vändningen skedde ”över en natt”. Men har tåget redan har gått för Grekland?

Även om fundamentalister av olika slag och de enkla lösningarnas hjältar må agera irrationellt, så har de stor framgång i Europa. Populismen frodas. Sverigedemokraternas 10 procent i Sverige är bara början. Så länge de andra partierna, odemokratiskt i mina ögon, försöker frysa ut Sd i Riksdagen, så lär siffrorna öka. Motsvarande partier i Finland har 18 %, Norge 23 %, Danmark 19 %, England 23 %, Österrike 21 %. Och som sagt, både Ungern och Grekland har extrempartierna i sina folkvalda församlingar med nazistiska idéer.

Endast en av två européer är nöjd med hur demokratin fungerar i det egna landet. Ändå färre är nöjda med hur demokratin fungerar på EU-nivå. Bara en av fyra litar på sitt eget parlament.

Det är här vi behöver börja. För när folket börjar inse att de styrande inte kan styra, då blir de ”enkla lösningarna” populära på gator och torg.

Jag är skeptisk till alla de människor som inte verkar ta denna tendens på allvar. För utan ett genomgripande, långsiktigt samtal i samhället, så kommer utanförskapet fortsätta att öka. Detta är jordmånen för fundamentalism och syndabocks-tänkande. Är det inte romer, så är det judar, svarta, eller vita i länder där vita är i minoritet. Och om det inte är där skon klämmer, så klagar vi på arbetslösa, eller på superrika, eller på politiker i största allmänhet. Men frågan är, vad gör du och jag?

Låt oss inse att allt hänger ihop och att vi alla är sammankopplade. Att livet genast blir mer meningsfullt när vi börjar ge. Ge av vår tid och ge andra människor en chans att vara sitt bästa jag. Låt oss lämna våra reservat för till synes likasinnade. Låt oss istället mötas över gränser och börja samtala med varandra om det samhälle vi vill ha!

Kära sverigedemokrat, välkommen på iScafé!

Per Hörberg

Per Hörberg

Beteendevetare och författare kring ledarskap, organisation och personlig utveckling. ”Samarbetsminister” för lösningar i samhälle och organisation. En patriot som är stolt när Sverige gör rätt och som vill påverka när det går fel.

Per är morfar och farfar, en seglare som gillar att sporta och bidra till det globala samhällets utveckling. Har bidragit till två stabila friskolor på Lidingö. Leder initiativ Samutveckling! och Wellnessguide. Förr IKEA-chef och reservofficer, nu koordinator av relationer så att chefer blir ledare, grupper blir team och så att medarbetare och medborgare blir samutvecklare!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Spamskydd *