Inga rasister på våra gator

bild (1)Söndag, 22 december, åter hemma efter demonstrationen ”Linje 17 mot rasism” i Kärrtorp. Den andra i raden. För en vecka sedan hade nynazistiska Svenska Motståndsrörelsens gått till attack mot boendeintiativet Linje 17, deras demonstration mot rasism, som var en protest mot nazisternas förföljelser och hot i området. Nu var vi nästan 20.000 som slöt upp i Kärrtorp. Den här gångengömde sig nazisterna i folkmassorna. Då anhölls tjugosex nazister. Flera dömda för grova brott som försök till dråp, misshandel, knarkbrott och brott mot knivlagen. Dagens demonstration gick lugnt till. Ett lämmeltåg av människor hade vällt in på Kärrtorps idrottsplats för att förenas. I glad stämning med tillförlit framträdde unga och gamla, kända och okända i sång och i tal med ett gemensamt budskap ”inga rasister på våra gator”. Nu räcker det. Rasismen i sin olika former känner vi som hatets och föraktets budbärare och det hör inte framtiden till.

Skrämmande är det dock när tankar går från här till där igen. Här på 2010-talet och där på 1930-talet, och däremellan nazisternas återkommande försök till makt. Då, på trettiotalet som nu i djup ekonomisk kris med många arbetslösa. Vi har fått erfara att vårt ekonomiska system krisar med jämna mellanrum med social oro som följd. På trettiotalet kom John Maynard Keynes teori som går ut på att dämpa konjunktursvängningar genom finanspolitiska åtgärder, i väntan på nästa tillväxtperiod med stabilare ekonomi. Ekonomer uppvisar kurvor över en viss tidsperiod. Vad de inte ser är kurvornas sammanlagda tendens som är i stadigt fallande. Det som kallas kapitalets tendensiella fall, till sist utmynnande i ett fall som inte går att överbrygga.

Det innevarande marknadssystemet bygger på konkurrens och utslagning. På en marknad där allt kan köpas och säljas, inbegripet vår arbetskraft. Allt förvandlas till Varor. I Varan, tingen, ligger människokraft nedlagd, i form av fysiskt och mentalt arbete. Vi som ting alieneras, förfrämligas, i marknadsekonomin. Och med den tekniska utvecklingen ökar konkurrensen som slår ut företag och människor som inte hänger med. Med teknisk utveckling blir det också färre människor i produktionen som ska orka sörja för välfärden, för att förhindra social oro. Krisen som är inbyggd i systemet kommer till en gräns, om inte förr, så när miljön inte orkar med den expanderande exploateringen.

I kris är det lätt att låta våra sämsta sidor framträda. Det djuriska arvet från evolutionen (se blogg: Orsak och konsekvens, 10 dec. 2013). Våra hjärnor, som är ett resultat av den evolutionära utvecklingen, rymmer kräldjurs- och rovdjursstadierna likväl som den outvecklade människans hjärndel, Neocortex (Dr Paul D. MacLean i Janus: Arthur Koestler). Den mänskliga delen har ännu inte tillräckligt utväxta nervtrådar för att kontrollera att det djuriskt omedelbara inte tar över det mänskligt reflexiva.

Att övervinna vår djuriska natur är vår, människans, utmaning. Att genom våra erfarenheter utveckla vårt medvetande och därigenom öka vår hjärnkapacitet, det fysiska organet, som motsvaras av vår mentala förmåga. Som allt annat står de i dialektiskt förhållande till varandra och är varandras förutsättning. Men kan vi överskrida djuren inom ramarna för vårt konkurrensdrivna samhällssystem?

Systemets obalanserade beteende bjuder åter på en ekonomisk svacka då det sämsta hos oss kan få företräde. Då vi i vår rädsla exkluderar det okända, det vi ser som hot i konkurrens om tillgångarna. Nazisternas fula tryne har som vana att dyka upp i arbetslöshetens tider som de idag skyller invandringen eller invandrarna för. Invandrarna eller idag preciserat som muslimer ansehota landets traditioner och välstånd, liknande nazisterna 30-talet då ”utlänningen” var judarna. De tar till offentligheten fysiskt och nu även på nätet. De jagar och hotar sina hatobjekt. Kanske inte svårförståeligt trots absolut oacceptabelt, då vårt system föder den djuriska konkurrensen inom oss. Konkurrens mellan allt och alla. Många människor, framförallt under kris, ser grupper av människor som dem och inte vi, inte oss, inte som människor utan som något. Deller det som flyttat in på vår mark, vår stäpp, och tar vår mat. Vi ser inte att det lika gärna kunde vara vi som var dem. Enbart omständigheterna skiljer.

Frågan är om den verkliga reflekterande människan ryms inom vårt innevarande ekonomiska system? Rymmer systemet icke konkurrerande människor, människor som behärskar eller kontrollerar, övervinnerdjuren”? Är det inte den yttersta frågan? I vilket fall som helst kan vi inte låta det djuriska vinna över det mänskliga – om vi vill överleva. Våra tekniska innovationer vi i blindo låter skapas kan förgöra oss tillsammans med överutnyttjade naturresurser.

Vi har inte någon lång historia som potentiell människa, men den har varit helt makalös i förhållande till allt levande. Det vore väl sorgligt om vi inte, den här gången då förutsättningarna finns, skulle klara att övervinna det djuriska i oss. Vägen går genom lidandet som Buddha säger, erfarenheter som gör oss medvetna, men vi måste själva ta språnget ut i det okända. Den här gången sker det inte processuellt. Den här gången väljer vi. Inte valtvånget mellan skolor eller val av bil utan det fria valet att överleva. Låt oss inte förledas.

Vi får inte vara rädda. Vi får medvetet undvika att se varandra som konkurrenter utan som de människor vi egentligen är. Vi kan nå varandra hur lätt som helst via datorn och flygmaskiner. Vi kan nå varandra på gatan, bussen, i affären. För att nå varandra måste vi Lyssna till och Tala med Varandra. Låt oss inte isolera, privatisera, oss. Vi är alla desamma ytterst. Vi har bara olika bakgrund, olika erfarenheter och referensramar som vi behöver lära känna hos varandra. Det olika, det som skiljer, det utvecklar. Att vara identiska är inte spännande eller utvecklande. Vi kommer att upptäcka hur fantastiskt det är att förutsättningslöst möta andra människor. Titta på tiggaren med ett leende, om vi inte kan kommunicera med språket. Kroppen talar, tankarna sänder energier av skilda kvalitet. Observera oss själva, för att inte falla offer för djuren. Övervinna dem som vi har gjort med så mycket annat i naturen. Vi är en naturprodukt som fått armar, ben och Hjärna, som ´interagerar´. Låt oss ´interagera´ med allt annat också. Med människor, djur och natur. Naturen talar – lyssna, lyssna på djuren liksom på människor. De vi möter. Att lyssna ger talet och talet ger nyfikenhet att lyssna. Det som på gammelsvenska benämns att Orda, vilket inbegriper – lyssna, begrunda och tala.

Vi har gått långa vägar från Babels torn. Vi har med olika tungomål skingrats, vi har slagits, vi har tänkt, vi har återförenats. Nu står vi åter inför Babels torn, med gemensamt tungomål hoppfullt som den unika människan med erfarenheter av förenande olikheter.

Låt oss i vardagen lyssna till varandra och tala med varandra. Låt oss även samlas i grupper och diskutera utifrån FN:s Mänskliga Rättigheter (se blogg Mänskliga Rättigheter…, 17 dec. 2013)och vårt visionära och praktiska styrmedel: ”en invitationen”, en inbjudan utarbetad av Samutvecklare, utgiven i oktober i år. Låt oss att utifrån våra plikter och vårt ansvar hålla hög moral och etik för empatiskt grundade förändringar.Låt oss förutsättningslöst diskutera hur vi vi vill att vår välfärd ska se ut i praktiken,vad den ska bestå av, hur den ska finansieras,hur vi ska verka för fred i världen som möjliggör en en fredlig övergång till ett mänskligare samhälle, som förnekar exkluderande, som till exempel rasismens.

 

Eva B Ernfors

Eva B Ernfors

Eva B Ernfors, disputerad antropolog, uppväxt och boende i Stockholm.

Mitt intresse för iS! beror på dess värdegrund. Genom livet har jag som antropolog, forskare och skribent ägnat mig åt ekonomi, politik, kultur och religion/filosofi. Som antropolog har jag arbetat i olika delar av Asien. Jag är även professionell coach och Reiki Healer. Idag skriver jag på en bok. Ytterst viktigt för mig är att varannan vecka få ta hand om min 7-årige sonson.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Spamskydd *