Jag tänker alltså finns jag, är klassiska ord från René Descartes. Han anses vara den moderna filosofins fader med bland annat Avhandling om metoden att rätt vägleda sitt förstånd och söka sanningen i vetenskapen (1637)
Jag tänker, alltså finns jag. Är det där individualismen som strategi verkligen tar fart i västlandet? Jag finns för att jag tänker. Jag, jag och åter jag.
Den nyligen bortgångne Zygmunt Bauman har i decennier skrivit om vårt moderna samhälle och vad individualiseringen gör med oss. Han menade att mänskligheten för länge sedan tappat hoppet om att kunna skapa den ideala tillvaron. De stora ideologierna som kommunism eller kapitalism har ju redan visat sina avigsidor tillsammans med politiken.
Populism gräver istället fram det gyllene förgångna. Föreställningar om ”den gamla goda tiden” lägger grunden för en bättre värld – retrotopi. För mitt i all konsumtionshysteri inser nog de flesta, om än omedvetet, att lyckan inte står att finna där.
Vi lever kanske därför i två olika världar. Bägge overkliga på olika sätt. Livet ”online” är riskfritt så till vida att vi kan stänga av kommentatorsfältet, nyheten eller åsikten. Dessutom märker du inte online hur ensam du i själva verket är. Det finns ju så mycket att ta del av på nätet. ”Offline” behöver du möta andra människor direkt, samtala och nyansera dig. Kan vara jobbigt.
Men, säger Zygmunt, i slutet av självständigheten finns inte lycka, utan tomhet, meningslöshet och en ofattbar leda.
