Hälsokriget

Jag kollar av mitt nyhetsflöde på Facebook och ser folk som har lagt upp artiklar om hälsa, kost och miljö och andra som har lagt upp artiklar om hur det får vara nog med pretentionerna nu. Å ena sidan folk som inte vill annat än att engagerat påvisa alla gifter i mat, kläder och leksaker och å andra sidan vissa som stolt meddelar hur de har vässat sitt finger åt alla som har en åsikt om deras livsstil och har Leif GW Persson som förebild.

Jag läser det här blogginlägget och reagerar över att Mia Skäringer anklagas för att vara en ambassadör för det skadliga, det hälso- och miljövådliga och det omedvetna. Samtidigt som jag står för skribentens hälsoval känner jag att han har läst hennes artikel och totalt missat andemeningen. För inte är det så att Mia eller någon annan som inte längre orkar trycket för alla pretentioner inte bryr sig om hälso- och miljöfrågor. Jag ser det som tvärtom. Hon bryr sig för mycket så det blir övermäktigt för henne. Och hon precis som du och jag vill bli lyfta istället för nedtryckta. Vi vill inte bli dömda för vad vi inte gör, utan tvärtom bli lyfta för vad vi gör. Det är först i full acceptans för varandras känslighet, för varandras olikheter, för att vi upplever utmaningar olika svåra i livet som vi känner oss uppmuntrade och motiverade till förändring. Det är precis som att vissa stänger av Nyheterna för att det blir för mycket för en att ta in all världens smärta i sitt vardagsrum, medan andra tittar på de mest grymma dokumentärerna om alltifrån djurplågeri till hur civila mördas i krig för att de ser det som sitt yttersta ansvar att inte blunda för något (och förmodligen för att de faktiskt klarar av att titta på allt).

De stora tabbarna från hälsotrendernas ambassadörer ser jag det som är att:

1. Påstå att allt är så ”enkelt”. Förändring; stort som smått är aldrig enkelt för individen. Och att få ett stort erkännande när man tar ett steg, byter en åsikt eller förändrar något i sin vardag är av största vikt. Enkelt är det endast för den som redan har gjort det.

2. Göra det fatala misstaget att tro att en person som på något vis inte gör det som någon annan kan se som optimalt för sin egen hälsa/för miljön innebär att personen är totalt omedveten om att detta inte är bra. Jag tror att det är väldigt få personer som sitter med en cigarett i mungipan och pimplar alkohol och trycker i sig en påse chips som inte vet om att detta inte är bra för dem. Och inte heller är det så att de totalt skiter i sin hälsa (även om det kan låta så när de krasst skämtar: ”Tja, nåt ska man ju dö av…”). Detta visar sig när människor väl får en cancerdiagnos eller dylikt, hur otroligt mycket de egentligen verkligen bryr sig; ty då kommer kampviljan fram. Man måste kunna djupdyka några lager till i att kunna se varför människor väljer eller inte väljer att lägga sin energi på olika frågor i livet.

3. ”Don’t trust your instict – trust our advice”-retoriken; att försöka sälja in sina hälsoargument utifrån att bryta ner människors självförtroende och få dem att tvivla på sig själva genom att trycka på att magkänslan lurar dem. ”Det är ju magkänslan som får dig att trycka i dig pizza och ett kilo lösgodis.” Självfallet är det så att om man är beroende av något; nikotin, alkohol, socker mmm, så lurar abstinensen dig att tro att du behöver fylla på med desa saker. Men jag vill ändå tro att människan är klok nog att själv kunna skilja på abstinens och kroppens verkliga ”dettabehöverjag”-signaler. Sen att hjärnan väljer att inte lyssna alltid – det är något helt annat…

Jag ser att dömanden slår åt båda håll. Samtidigt har vi samhällsnormer om att vi inte ska sticka ut för mycket och vara för hälso- och miljömedvetna; för då raljerar andra över våra val, kanske för att deras egna samveten pockar i dem? Problemet med att alla tittar snett på varandra är att hälsa har blivit till en statusjakt. Tidigare skulle man ha vräkigaste bilen och lyxigaste villan; nu ska man ha medvetnaste och hälsosammaste livsstilen? Men om man lyckas leva medvetet blir man föremål för andras avund och ska ”tona ner” allt man gör? Har vi ett dubbelbestraffande samhällsklimat? Och kanske ännu mer intressant: Hur skapar vi ett uppmuntrande samhällsklimat där folk utan dömanden har tid och kraft nog att kunna bedöma vad som för dem är viktigt att prioritera och vad de vill välja bort?

Vad handlar kriget om? Varför står vissa och frustrerat undrar varför inte alla bara vaknar upp och gör det som är bäst för deras hälsa och för miljön? Medan andra totalt verkar sparka bakut så fort någon nämner livsstilsförändringar och i nästan i ren trots trycker i sig en oxfilé, tre semlor och avslutar med att avnjuta en cigarett? Jag kan inte låta bli att i smyg beundra dem alla och le inombords; jag står ju för bådeoch. Både för att göra medvetna val och för det kritiska tänkandet och att vägra vara ett får i en skock. Så till syvene och sist beundrar jag mest människor som både gör medvetna val och skiter i samhällsnormer över hur vi förväntas tänka, tycka, äta och bete oss. Som killen som hällde upp en egen medhavd skål med mungbönsgroddar på sin tallrik på en stor middagsbjudning för att han minsann inte tänkte äta det som bjöds bara för att tillfredsställa andra, när han inte trodde på den typen av kost. Men oavsett så spelar det ingen roll vad jag beundrar, för det är ju inte genom mina eller genom någon annans ögon som jag vill att vi ska skapa våra liv.

Padma Schrewelius

Padma Schrewelius

Jag skriver personligt utifrån ämnen som engagerar, berör och utmanar mig. Hoppas att jag också kan förmedla detta till er läsare. Jag bloggar också på sexochsamhalle.com

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Spamskydd *