De globala målen, Agenda 2030, gäller alla människor i alla åldrar. Även oss i Sverige och Norden. När det gäller mål 3 – Hälsa och välbefinnande – så fokuseras skrivningen på de grundläggande förutsättningarna för hälsa. Som minskad mödradödlighet och färre, farliga smittsamma sjukdomar.

Men som alla vet är hälsa och välbefinnande en mycket komplex fråga. Den psykiska ohälsan ökar snabbt i de länder som för länge sedan bekämpat fattigdomens sjukdomar och elände. I Sverige mår unga människor allt sämre psykiskt, om vi ska tro statistiken.

Frågan är hur mycket bättre vi vuxna mår? Ibland får jag för mig att vi lever i en lågintensiv stress, som i bland intensifieras. De flesta av oss är väl medvetna om de existentiella faror som påverkar oss. Kriser inom områden som klimat, fred, flyktingar, ekonomi, jobb, familj, hälsa och välbefinnande.

Det är smått övermäktigt att ta in – och därför undviker vi gärna det hela. Vi förnekar och förringar informationen och försöker fortsätta som vanligt. Men vi påverkas. Och mest påverkas nog barn och unga som genomskådar de vuxnas strategier.

Så vad behöver då vi vuxna göra för att våga ta itu med det jobbiga? Som att fråga oss varför vi fortsätter konsumera mer än vad de ekologiska systemen klarar av? Svenska utsläpp har ju, som exempel, ökat det senaste året.

Jag tror vi behöver bryta individualismens ensamhet genom att skapa en varmare gemenskap i vardagen. Men inte bara träffas, utan även mötas kring hur vi kan bidra till ett annat liv. Ett liv som inte förbrukar så mycket fossilt bränsle, men som blir rikare på innehåll och mening.

Skulle inte det kunna leda till bättre hälsa och välbefinnande?