Gör du rätt, min lilla vän?

Allt fler ägnar sin arbetstid åt fel saker. Åtminstone om en menar att ”rätt saker” är  uppgifter som är skäliga för sin yrkesroll. Som att en pedagog tillbringar sin tid med elever och deras arbeten. Men lärare tvingas att ägna hälften av sin arbetstid till annat än eleverna. De ska producera information knappt någon läser. Som att fylla i utvärderingar från exempelvis SCB, Statskontoret, Riksrevisionen, ESO, kommunens revision, Specialpedagogiska skolmyndigheten och, visst ja, Skolverket.

Rädsla för att ”prickas” råder kanske i än högre utsträckning hos läkare och sjuksköterskor. De lägger också hälften av sin tid på administration av information som samlas i rapporter. Hälften av sin tid…

52.0201_556

Varifrån kommer denna ambition att mäta och utvärdera? En populär ”sanning” är att det som mäts blir gjort. Men om tiden för att faktiskt göra då försvinner, vad är värdet?

Det ser ut som att Sverige i decennier har lagt betydande delar av välfärdens resurser på – ingenting, skriver tre forskare i DN Debatt. Utvärderingar mäter ofta fel saker. Det väsentliga är ofta svårt att mäta i sin komplexitet. Därför mäts annat. Internationella politiker skapade New Public Management (som är ett mantra i dagens sjukvård och skola). De ville härma marknaden, den marknad som idag inte vill kännas vid denna typ av kontrollsystem.

Ingvar Kamprad lärde mig en sak som jag verkligen tog till mig som ung IKEA-chef: ”Gå ut bland kunderna, ställ frågor och lyssna på svaren. Det ger mycket mer än att gömma dig på kontoret med att analysera siffror från kundmätningar. Överdrivna mängder information skapar bara ett avstånd mellan dig och din affärsverksamhet.”

En annan sjuka, i mina ögon, är missbruket av orden ”vetenskaplighet” och ”evidens”. Många tror att bara för att man pratar och tänker så, så blir det rätt. Evidens handlar om att i siffror bevisa att ett visst samband eller förhållande gäller. Detta tänkande, att objektifiera tillvaron, kan leda oss lika fel som de överdrivna utvärderingarna.

Om nu skolan förleds till att fokusera på annat än själva lärandet, så är frågan hur det är med föräldrarollen. Barn är från födseln sociala och genuint mänskliga. För att vidareutveckla dessa kvaliteter behöver de egentligen bara vara tillsammans med vuxna som handlar socialt och mänskligt. Mot den bakgrunden är varje form av metod överflödig. En ny uppfostringsmetod kan motverka sitt syfte, då den gör barnet till ett objekt för sina närmaste.

Evidensbaserade metoder har oemotsagt kommit att betyda ”rätt” eller ”bra”. En alternativ inställning, baserad på erfarenhet och tvärvetenskapliga upptäckter, får problem eftersom den vägrar att producera förenklade metoder och därmed inte lätt kan ”bevisa” sin giltighet/framgång.

Mätning i tid och otid är en kontroll för att ersätta bristande tillit. Den finska skolan klarar sig utan skolinspektioner, för den har tillit till sina lärare. Skulle vi våga ha tillit till våra läkare, sjuksköterskor – och lärare?

Vad skulle hända med kvaliteten i allas våra arbeten om fokus skulle läggas på kärnan i den tjänst vi skapar?

Det skulle, i mina ögon, vara att lägga tiden på rätt saker!

Per Hörberg

Per Hörberg

Beteendevetare och författare kring ledarskap, organisation och personlig utveckling. ”Samarbetsminister” för lösningar i samhälle och organisation. En patriot som är stolt när Sverige gör rätt och som vill påverka när det går fel.

Per är morfar och farfar, en seglare som gillar att sporta och bidra till det globala samhällets utveckling. Har bidragit till två stabila friskolor på Lidingö. Leder initiativ Samutveckling! och Wellnessguide. Förr IKEA-chef och reservofficer, nu koordinator av relationer så att chefer blir ledare, grupper blir team och så att medarbetare och medborgare blir samutvecklare!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Spamskydd *