Fred eller Ofred

”Where have all the flowers gone?”  (Pete Seeger, 1961)

EU som fredsprojekt, är inte en lätt uppgift när det gäller vår stora granne i öster. En granne som lider av växtvärk efter Sovjets fall. Men vi får inte hän falla åt att se  ”u-båtar”. Inte heller falla för beskyllningar eller använda oss av okvädingsord. Vi måste finna ett sätt att tala med varandra. Att utveckla en samtalston som inte provocerar, utan istället leder till gemensamma lösningar. Krig är ingen lösning, det skapar hat och nya motsättningar. En läxa som faktiskt Europa lärt sig och skapat fredsprojektet EU. Vi må vara kritiska, vilket i många fall finns all anledning till. Men visa ett bättre alternativ.

Öst-Väst irritationer lurar ständigt. Ryssland irriterar sig över att EU visar intresse för gränsstaterna mellan EU och Ryssland– Moldavien, Vitryssland, Ukraina och Georgien, som fram till 1991 tillhörde Sovjetunionen. Av säkerhetspolitiska skäl flyttade Sovjet ryssar till sina olika delar, vilket nu skapat konflikter. Vi kan dra oss till minnes Georgienkriget 2008. Sydossetien med stöd av Ryssland hävdar självständighet från Georgien med vidare utbrytning av Abchazien. De etniska ryssarna solidariserar sig mer med Öst än med Väst. Georgien, kärnlandet, solidariserar sig med väst. En konflikthärd.

Kriget hävs med att Sydossetien och Abchazien, som av Ryssland utropats självständiga, återförenas med Georgien och EU utfärdar sanktioner och repressalier, Nato avbryter gemensamma övningar med Ryssland, Sverige gör detsamma. Frågan är om sanktioner och repressalier skapar fred. Med Versaillesfreden i minnet som fick andra världskriget till följd bör man nog undra, då det ännu inte heller råder ro i Georgien.

Nästa konfrontation i området är i Ukraina med början hösten 2013. 1924 införlivades de centrala och östliga delarna med Sovjetunionen. Miljoner människor mördades. Som i övriga delar av Sovjetunionen tvångsförflyttades ryssar dit. 1939 införlivades även de ukrainska västra regionerna med Sovjetunionen. De västra delarna talar ukrainska. Så kom andra världskriget och tyskarnas invaderade. Sju miljoner dog varav 1miljon judar mördades. Av de elva miljoner sovjetiska soldater som stupade var ungefär en fjärdedel ukrainare.

Vid Sovjetunionens fall hamnar landet i inbördes konflikter, påspädd av övergången från planekonomi till marknadsekonomi. För att stabilisera, ingick Ukraina, 1994, samarbetsavtal med EU och 1997 ett vänskapsavtal med Ryssland. Ur totalt kaos växte någon form av ordning, men öst-väst konflikten bestod.

2004 blev Viktor Janukovytj president, samme president som den 22 februari flydde Ukraina efter tre månaders uppror med utgångspunkt från Självständighetstorget, Majdan, i Kiev. Han strävade efter att knyta närmare band med Ryssland. Den tidigare premiärministern Viktor Jusjtjenko stödd av Julia Timosjenko, blickade snarare åt väst för ett framtida medlemskap i EU. Samma Julia Timosjenko som fängslats av Viktor Janukovytj har nu släppts ur fängelset och agerar på Majdan.

Vad man nu kan hoppas på i Ukraina är att man undviker nationalistiska ledare, och att man söker sig utanför det gamla ledargarnityret. Just detta diskuteras nu inom oppositionen. I fatet ligger Rysslands irritation över EU:s östliga partnerskap med vilket många tog som ett löfte om medlemskap. Problemet är om Ryssland är berett på att blockera ekonomin genom att bland annat inte leverera gas. Vidare vilket intresse har Ryssland av att stoppa reformerna? Vad betyder det att ländernas tunga industrier är integrerade med varandra? Ukraina står på ruinens brant, oligarkerna har försett sig och i tid placerat sina tillgångar bland annat i skattebefriade paradis. Ukraina är i största behov av ekonomiskt stöd, som oppositionen vänder sig till väst för att få.

Det diskuteras om sanktioner, men vi får väl hoppas på kloka och erfarna icke nationalistiska förhandlare som inte triggar Putin, den gamla KGB mannen, med en historia att i alla lägen visa muskler. Som sådan möter han ett löst sammanfogat EU utan klar maktbas. Dessa två motpoler har givetvis svårt att finna en gemensam plattform för konfliktlösning. En annan typ av ledare var Chrusjtjov. Han införde på 1980-talet perestrojka för en övergång till blandekonomi, en kontrollerad övergång till kapitalism, som en gång Lenin och Trotskij införde på 20-talet, men som bröts av Stalin. Den här gången var det USA som inte ville eller inte hade tillräckliga kunskaper utan gick på autopiloten vad gäller Sovjet. De stödde Jeltsin som följde i deras ledband och ställde till ett riktigt kaos med rövarkapitalism.

Tiden har kommit för att tala med varandra, föra goda samtal med förmågan till att lyssna. Vi har övergångsprogrammet i FN:s Mänskliga Rättigheter (MR) som är individbaserat i motsats till kollektiva enheter. MR kan genomföras i takt med våra materiella förutsättningar och vår mentala förmåga, i balans med varandra. Bit för bit nå fram till en global rättvisa och finna lokala och regionala administrativa demokratiska former förenade i en global enhet, inom vilken vi gemensamt utvecklar regler, som sträcker sig bortom marknadsekonomin. Det finns inte heller några alternativ, miljön sätter gränserna för överlevnad på planeten. Vi kan inte heller kasta om från ett system till ett annat, från en dag till en annan. Erfarenheten har visat det i Sovjetunionens övergång till kapitalism. De olika samhällsformerna innesluter inte bara räkneexempel utan lika mycket en annorlunda form att tänka, som vi måste växa in i. Annars får vi det kaos vi har sett i Ryssland  –  eller   –

”Lär dom sig aldrig nåt”(Beppe Wolgers, 1962)

Eva B Ernfors

Eva B Ernfors

Eva B Ernfors, disputerad antropolog, uppväxt och boende i Stockholm.

Mitt intresse för iS! beror på dess värdegrund. Genom livet har jag som antropolog, forskare och skribent ägnat mig åt ekonomi, politik, kultur och religion/filosofi. Som antropolog har jag arbetat i olika delar av Asien. Jag är även professionell coach och Reiki Healer. Idag skriver jag på en bok. Ytterst viktigt för mig är att varannan vecka få ta hand om min 7-årige sonson.

One thought on “Fred eller Ofred

  1. Om ni för in total nedrustning av det svenska försvaret så har ni VERKLIGEN min röst!!!!!!!!!! Möjligen hemvärn, katastrofhjälp osv. Men inget Bofors, inget försvar i egentlig mening…. Yep!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Spamskydd *