Feminint och maskulint – könsnormer och genusfrågor ur samutvecklingsperspektiv

Jag har gjort informell research (samtal med samhälls- och genusengagerade män och kvinnor i min närvaro) och ägnat mig åt mycket eftertanke till detta inlägg då att försöka beskriva egna perspektiv på genusfrågor nog bland det svåraste vi kan göra, då det finns så många intressen, ideologier, tyckare och ”experter” inom området redan. I alla fall svarade personerna jag pratade med meningar i stil med: ”Jag tror ju att /…/ Men det kan man inte prata om med vem som helst, för det anses provocerande eller som bristande genusmedvetenhet”.

Vad är femininitet och maskulinitet? Existerar det? Är det begrepp och företeelser som hör hemma i ett utvecklat samhälle?

I det feminina ingår attribut som stereotypt sätt brukar beskrivas för kvinnor och i det maskulina ingår attribut som stereotypt sätt brukar beskrivas för män. Jag tänker inte rabbla könsstereotyper här, utan uppmanar var och en att fundera en minut kring vad som är typiskt ”kvinnligt” och typiskt ”manligt” så upptäcker vi nog att vi alla har föreställningar kring vad vi själva anser är kvinnligt och manligt, vad vi tänker att andra personer har för föreställningar kring dessa ord och vad samhället vi lever i framhäver som kvinnligt respektive manligt.

Ett sätt att se på feminitet och maskulinitet är att det inte bara är stereotyper, utan begrepp som faktiskt beskriver hur kvinnor och hur män är och att därifrån har stereotyperna, d v s våra inre föreställningar och generaliseringar om män och kvinnor vuxit fram. De är inte tagna från tomma luften. Motsatsen är att att se femininitet och maskulinitet som kulturellt skapade begrepp, att femininitet och maskulinitet inte existerar mer än i biologisk mening, utan att feminina och maskulina beteenden skapas utifrån samhällsnormer. En feministisk föreställning kan vara att en patriarkal norm skapar mallar utifrån hur kvinnor och män bör bete sig och att folk därefter försöker anpassa sig till dem. Vissa faller in i normerna naturligt, vissa lyckas bra med att utplåna sin sanna identitet för att få acceptans från andra och passar då också utåt sätt åtminstone in i normerna, andra mindre bra och upplever då ett utanförskap eller så hittar man likasinnade i en subgrupp/-kultur. Ett tredje sätt är att betrakta det som begrepp som beskriver polariteter som behövs i samspel. Såsom många cirkulära religioner gör, såsom Shiva och Shakti, eller Yin och Yang. Detta behöver inte vara kopplat till biologiskt kön, utan man kan se det som att både kvinnor och män besitter dessa egenskaper och polariteter mellan feminina och maskulina värden. Behöver man då ens tänka i begreppen feminint och maskulint? Skapar inte det mer ojämlikhet? Kan man inte bara benämna egenskaperna, vilka de nu är? Och om alla människor besitter båda ”polariteterna”, ska ens egenskaperna sättas i motsatsförhållanden till varandra? Och hur är förhållandena mellan dessa polariteter för olika människor och är det kopplat till kön (att kvinnor har maskulina värden men starkare feminina och vice versa?).

En väninna sa, att hon slits mellan sina behov av att uttrycka sig genom feminina attribut och att tona ner dem, då hon inte kan avgöra vad som var sunt alltid. Känner hon behovet av att uttrycka sig feminint för att hon söker bekräftelse och uppskattning av omgivningen och för att det är den kultur hon är uppvuxen i? Eller är det grundläggande i hennes person? Det är svårt, ja nästintill omöjligt att veta, hur pass mycket av det vi känner är våra ”verkliga” personlighetsdrag och våra ”verkliga” behov och hur mycket som är kulturellt skapat och om man ens kan dra en skiljelinje däremellan; för är det inte kulturen som till stor del formar vilka vi verkligen är? Det är också svårt att veta om vi som människor har grundläggande biologiska behov av att uttrycka oss i feminina eller maskulina attribut eller om allt bara är en kulturell uppfostran. Det som talar för att könsattribut inte endast rör sig om kulturell uppfostran är existensen av transsexuella personer; personer som under sitt liv känner behov av att korrigera sitt biologiska kön, såsom med operationer och hormonbehandlingar, och sin könsidentitet. Om allt bara var kulturellt betingat skulle alla som uppfostras som män känna sig som män och vice versa. Men så är det inte. Det finns män som vill uppfattas som kvinnor och vice versa. Som identifierar sig med ett kön som inte är kopplat till det biologiska. Och då måste vi också se att könsidentitet går bortom grundläggande bekräftelsebehov och uppskattning från omgivningen, för att en man som väljer att uttrycka sig som en kvinna eller till och med korrigera sitt kön och vice versa blir inte i allmänhet omfamnad av samhällets uppskattning, utan går utanför de traditionella könsramarna och upplever troligtvis därför motstånd. Dessa behov av att uttrycka sig i ”ytliga” attribut från ett kön som inte biologiskt är sitt eget eller till och med förändra sin kropp till ett kön som inte biologiskt är sitt eget visar väl om något på att allt detta inte bara är just ytligt och kulturellt skapat? Transsexualism är på intet sätt kopplat till sexualitet, men jag vill ändå göra en parallell: De flesta i vårt samhälle betraktar sig som heterosexuella (och detta utgör normen), sedan finns det bi och homosexualitet (och andra hbt-varianter som jag inte tänker nämna nu). Oavsett så finns det ett behov av att placera sig i ett tydligt fack trots att det nog mer är en flytande linje. Jag tror att det är väldigt få människor som är 100% hetero eller 100% homo fastän att många nog klassar sig själva som det. Förhållandet kanske mer är 80-20 för de som betraktar sig som homo eller hetero. Eller 60-40 för de som betraktar sig som bi (eller som vissa vackert uttrycker det, att de blir kära i personer och inte i kön). På samma sätt tror jag att det kan förhålla sig med könspolariteter kring feminint och maskulint. För majoriteten av befolkningen är den feminina polen starkast för kvinnor och den maskulina polen starkast för män (och detta utgör också normen), men vi besitter alla egenskaperna. För vissa personer är förhållandet mer jämnt, vilket skapar androgynitet och för vissa personer är det motsatt vilket skapar transpersoner.

För att koppla detta till vilket samhälle vi vill leva i, så ser jag det utifrån dessa förutsättningar som optimalt att leva i ett samhälle där var och en tillåts bejaka sin könsidentitet, sin femininitet och sin maskulinitet. För vissa kommer ett bejakande innebära att man faller utanför normen av könsstereotyper och för vissa kommer det att innebära att man uppfyller den. Man bör inte lägga någon värdering i någotdera. Därför är det viktigt att ge utrymme för detta, framför allt att ge utrymme för det feminina då det maskulina idag utgör en stark samhällsnorm. Att varken som man eller kvinna inte betraktas som svag och förtryckt för att man värderar mjuka värden som inlyssnande, att ge utrymme till andra, omsorg, och ointresse för karriär (ojsan här rabblade jag visst ändå könstraditionella attribut utifrån mina föreställningar. Nåja.). Vi behöver ett samhälle som värderar dessa mjuka, traditionellt feminina  värden betydligt högre utan att detta ses som barockt bakåtsträvande. Ett samhälle där kvinnor slutar ställas i relation till män som norm och konstant måste balansera mellan att vara i det maskulina, särskilt i sina karriärer, men samtidigt få uppskattning för feminina attribut i familjelivet och hemmet till dess att hon bränner ut sig i sina försöka att vara allt hela tiden, vilket i dagarna uppdagades i en granskning kring tvåbarnsmammor i karriären som i betydligt högre utsträckning är sjukskrivna än pappor i samma position. Mallarna för hur kvinnor får vara är betydligt snävare än för män. Slår hon över mycket åt det feminina betraktas hon som bekräftelsesökande, korkad, löjlig eller slampig. Feminina beteenden och attribut kopplas sällan ihop med intelligens.  Slår hon över mycket åt det maskulina betraktas hon som manshaftig och oattraktiv. Att ersätta en norm (feminina kvinnor och maskulina män) med en annan norm (alla är androgyna) är inte optimalt i ett samhälle som omfamnar mångfald och frihet för individen. Därav att vi upplever spänningar mellan de traditionella könsvärdena och feminismen. Ingenting är bättre än det andra; allt behöver omfamnas, få existensutrymme, bejakas och få utvecklas.

Padma Schrewelius

Padma Schrewelius

Jag skriver personligt utifrån ämnen som engagerar, berör och utmanar mig. Hoppas att jag också kan förmedla detta till er läsare. Jag bloggar också på sexochsamhalle.com

One thought on “Feminint och maskulint – könsnormer och genusfrågor ur samutvecklingsperspektiv

  1. Tack Padma!
    Det var väldigt kloka och bra tankar du skriver!
    Det är svårt att föra denna diskussion utan att hamna i stereotyperna. För mig visar det på vikten av att göra inre arbete där vi kommer i kontakt med våra värderingar, präglingar och mönster för att kunna hitta vår egen inre sanning och övertygelse!

    Diskussionen är viktig och högaktuell!

    /Johanna

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Spamskydd *