Ensamheten svider

Kvaliteten i våra relationer i västlandet verkar minska. Antalet ensamhushåll hos ”de etablerade svenskarna” ökar. Samtidigt ökar trångboddheten bland de mer nya svenskarna. Rädslan för varandra verkar öka över lag.
Självmordsfrekvensen ökar dessutom i västerlandet. I Sverige har den varit mycket hög i många decennier. Framför allt bland män. Depressioner och sömnsvårigheter ligger på en hög nivå, även hos ”innanförskapets svenskar”. I utanförskapet är det säkert minst lika illa.
Vakna läkare vet att det inte är hjärtfel eller diabetes som är folksjukdomen, utan ensamhet. Ett svagt kontaktnät påverkar hälsan mer än en kraftig övervikt, enligt vissa studier. Ju mer skärmtid i ensamhet, desto större nedstämdhet, visar det sig. Etablerade studier på små barn visar att utan social värme, så dör barnet i förtid. Frågan är om inte även vuxna dör invärtes i förtid?
Det är inte bara barn som är ensamma
Det är inte bara barn som är ensamma
Tonåringar lever med sina ”smarta lurar”, men hur smart är det? Tonåringar dejtar mindre än förr. Sex på nätet ersätter tonåringens fumlande efter kontakt. (Online)spel sysselsätter unga mer än att umgås med kompisar på riktigt. Unga tränas mindre socialt, både hemma, i skolan och på fritiden – och blir vuxna allt senare. De som har fungerande föräldrar, hänger gärna med dem, bor hos dem upp i 30-årsåldern. Andra driver ensamma, i gängets förmenta gemenskap, på gator och torg.
Sverige håller på att bli socialt fattigt.
Sociala medier underblåser, paradoxalt nog, social isolering och ensamhet. Men inte bara det. Utan riktiga möten, så lever vi via tangentbordets tryckningar i huvudets känslomässiga värld. Inte i kroppen och i hjärtat. Näthat frodas när vi, ja även som vuxna, blir ”huvudfotingar”. Treåringen tecknar människan som ett stort huvud med streck till ben och fötter. Ingen kropp. Som huvudfotingar verkar många av oss fastna i nätets känslomässiga garn.
Vi försöker kompensera bristen på nära relationer genom att projicera vår smärta på andra människor, grupper och sammanhang. Lätt gjort att tycka på nätet. Lika lätt att såra och skapa klyftor. Att hata. Bäst då att gömma sig i en smal åsiktskorridor där jag i alla fall tror mig få medhåll. Ett liv på nätet är det liv många lever idag. Men är det ett liv?

Ett initiativ för att bryta ensamheten hos en huvudfoting

Människans samhällen kan sägas finnas på tre olika kvalitetsnivåer.
1. Familj och vänner (”klanen”)
2. Dagligt sammanhang med kollegor, bekanta, grannar (”byn”)
3. Samhällsgemenskap (”stammen”)
Idag skapas mobbar på nätet via ordkrig och värre saker – mellan olika ”stammar”. De dagliga sammanhangen, ”byarna”, är urvattnade när var och en är upptagen med sitt. Och många familjer, ”klanerna” lever splittrade liv, utan en given sammanhållning. Det äts vid olika tider, skärmen är i fokus även om samma rum i bland delas. De olika ”klanerna” polariseras internt och mot andra ”klaner”. Detta lär pågå så länge vi envisas med att agera som huvudfotingar.
Ett politiskt förslag skulle kunna vara att samhällskroppen utvecklas genom organiserade, regelbundna möten i samhällsgemenskapen. Vi kan kalla dem för ”Berättelser om Sverige” – fora där jag lyssnar till andras berättelser och kanske berättar min historia. Möten med riktiga berättelser som nav blir mer meningsfulla än sociala spel på nätet. Möten som öppnar upp för naturlig samvaro bygger även samhällets kropp. Ensamheten kommer därmed, steg för steg, att brytas och ersättas med riktiga möten oss människor emellan.
Lite bakgrundsfakta från https://ki.se/forskning/ensamhet-ett-hot-mot-var-halsa
”Det finns många undersökningar som visar att goda relationer är bra för hälsan, samtidigt som dåliga relationer och känslor av ensamhet har den motsatta effekten. I en metaanalys publicerad 2010 i tidskriften PLoS Medicine jämförde amerikanska forskare ensamhet med andra kända hälsofaror när det gällde risken att dö i förtid. Enligt deras analys är ofrivillig ensamhet en lika stor riskfaktor för att dö i förtid som rökning och en större riskfaktor än fetma eller fysisk inaktivitet.

Enligt Peter Strang, professor vid institutionen för onkologi-patologi vid Karolinska Institutet, innebär långvarig, ofrivillig ensamhet en kronisk, lågintensiv stress, där det biologiska varningssystemet om att man bör söka upp sin flock är ständigt aktiverat. Det långvariga påslaget av stresshormoner är början av ett förlopp som kan ge högt blodtryck och inflammation i kroppen, vilket i sin tur ökar risken för sjukdomar som hjärtinfarkt, stroke och demens. Utöver detta innebär ensamhet en högre risk för depression.

– Ett samhälle som vill förebygga dessa stora folksjukdomar behöver därför väga in ensamhet som en riskfaktor vid sidan om andra livsstilsfaktorer, som kost, motion och rökning, anser Peter Strang.”

Per Hörberg

Per Hörberg

Beteendevetare och författare kring ledarskap, organisation och personlig utveckling. ”Samarbetsminister” för lösningar i samhälle och organisation. En patriot som är stolt när Sverige gör rätt och som vill påverka när det går fel.

Per är morfar och farfar, en seglare som gillar att sporta och bidra till det globala samhällets utveckling. Har bidragit till två stabila friskolor på Lidingö. Leder initiativ Samutveckling! och Wellnessguide. Förr IKEA-chef och reservofficer, nu koordinator av relationer så att chefer blir ledare, grupper blir team och så att medarbetare och medborgare blir samutvecklare!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *



Spamskydd *