En personlig berättelse från Ekskäret

Det var ett stort nöje att tillbringa helgen på Ekskäret med alla som var där. Faktiskt gjorde det mig så lycklig, dels att träffa alla underbara samutvecklare, dels att uppleva att vi tillsammans lyckades skapa ett så starkt engagemang och sammanhåll, att jag de senaste dagarna, nu när vardagens tristess här på universitetet i Lund åter infann sig, kände mig lite deppig – nästan som en cold turkey efter allt emotionellt knark ute i Skärgården.

Jag har den här veckan vald att skriva min egen personliga berättelse om mina upplevelser ute på Ekskäret. Upplevelser jag är tacksam för att ha varit med om.

Here goes:

Det var roligt att få hjälpa till med planeringen och därnäst se alla samutvecklare stiga i land i månskenet och bege sig upp mot huset längs alla fotogenlampor vi hade ställd ut. Vilken vacker bild. Det fanns en väldig fin och hjärtlig stämning när vi satt där tillsammans utomhus, delade på filtarna och drack glögg. Kul var det också att senare basta tillsammans och hoppa i det iskalla oktobervattnet. Jag sov som en nyfött den natt.

Dagen efter bjöd på morgondans, personligen kände jag att det var lite så där och mest var det bara för inte att stå utanför att jag hängde med och rockade lite fram och tillbaka. Jag fick sådana åh-nej-vad-flummigt vibbar, men tänkte att nåväl, folk verkar tydligen gilla dansen och om det är det som krävs för att bygga en kultur och en gemenskap då är det väl ok, jag hänger med… Det efterföljande evenemang var i mina ögon lagom flummigt och för min egen del inte så illa att delta i. Alla fick skildra sin egen berättelse om hur de fick intresse för IS och vad det är som driver dem. Sammanlagt väldigt lyckad. Vi fick välja en bild och jag valde den med björnen – för den är stark, men också snäll – bamse moralen, Emils bidrag till flumtimmen och ganska nöjd med det var jag själv. Intressant var det i alla fall att höra alla berätta. Men när vi efteråt skulle ut i naturen och rita, väl och märka med vänstra hand, tyckte jag att det började bli lite väl mycket flum och för lite allvar. Inte för att jag har nånting emot att rita, jag har haft många goda stundar med mitt kreativa jag, men det var inte just därför jag hade åkt ut på Ekskäret. Det är trevligt att vara tillsammans och göra saker ihop, men mitt syfte med IS är politiskt, jag vill förändra världen. Det var därför att jag blev lite ledsen och besviken när vi då bara fick 45 minuter till det som jag anser som kärnan i IS, nämligen det politiska och teoretiska. Det goda samtalet är som jag ser det bara ett medel för detta, inget mål i sig själv. Daniel och jag hade ju förberett ett föredrag vi gärna ville dela med er andra och jag var dessutom nyfiken på vad ni andra hade med – inte vad de hade ritat. Och blev därför irriterad över inte att få utrymma för just den del jag ser som min stora gåva till er andra. Det uppstod som tur var, som jag upplevde det i alla fall, ett litet uppror, och vi använde därefter resten av dagen på att diskutera teori och politik i mindre grupper.

På kvällen var jag ganska nöjd med dagens aktiviteter, men då var det att jag upplevde att vissa personer kände sig lite missnöjda. Andra, kom jag nu ihåg, hade även tidigare sagt att de inte kände sig helt hemma i dagens aktiviteter. Det talades bland vissa om att det inte riktigt hade kändes som IS, att det inte var som på iScaféerna. Då var det att det slog mig att det fanns en spänning inom IS, något som även hade manifesterat sig under tidigare skeenden.

Spänningen består mellan det process- och innehålls-orienterade, det intuitiva- och analytiska-tänkandet, eller vad Daniel lite skämtsamt har kallat mellan mjukisar och tuffingar. En spänning, inte en konflikt, än så länge i alla fall, som behövs för att driva utvecklingen av IS framåt, två sidor som behöver och berikar varandra, ying och yang, Initiativ Samutvecklings ”baade og” – helgens mest använde mening.

Jag tog ett snack med Daniel om mina tankar och observationer och vi blev överens om att vi borde prata med Karin och Per. Vi fyra hade ett riktigt gott och hjärtligt samtal där vi lyssnade till varandra, och där vi blev överens om att det var viktigt att alla andra också fick del i samtalet. Dagen efter på morgonmötet satte vi oss därför ner, oss fyra i mitten av cirkeln, inför alla andra och upprepade vårt samtal från kvällen innan. Det geniala med detta var att vi inte behövde förbereda nåt tal, men bara kunde tala fritt från hjärtat. Alla fick lyssna på ett genuint autentiskt samtal, inte en monolog, och uppmärksamheten var så stor att inget förutom våra röster hördes i lokalen. Lyssnandet var överväldigande. När vi var klara och hade talat klar om våra egna upplevelser av spänningen inom IS, fick alla andra, fyra och fyra i tur och ordning, också föra ett samtal om just deras egna funderingar kring ämnet. Det visade sig att många hade gjort sig liknande tankar och observationer – tankar som nu äntligen fick komma ut i det öppna. Hela sessionen var väldig vällyckat och jag tror att vi lyckades avväpna situation innan den kunde har utvecklats till en konflikt. 1-0 till samutvecklingen, ett bevis på vilken kraftfull idé det är.

Folk som tidigare hade varit lite avvaktande inför projektet kom fram till mig och sade att om just detta var vad IS stod för och var kapabel av, om IS var ett forum där det var möjligt att vara så öppen och ärlig som vi visade här, att missnöje kunde yttras på ett så konstruktivt sätt och tags emot så välvilligt, då var detta den rätta platsen för dem. Den känsla jag fick av allt ros går knappast att beskriva med ord.

Med den energiboost vi fick från samtalssessionen hade vi efterföljande ett engagemang som översteg alla mina förväntningar. Det var skönt att konstatera att folk inte blev pressat in i nån arbetsgrupp i ren tacksamhet över att ha bjudits på god mat och boende på Ekskäret, men på bakgrund av ett genuint intresse och engagemang valde att ta på sig uppgifter inom IS. Jag tror detta bl.a. beror på just det vällyckade förlopp där vi på djupet fick samtalat om spänningen mellan process- och innehålls-sidan inom IS, ett angeläget ämne som tydligen berörde oss alla.

Det är alltid mycket fattigt att beskriva sådana händelser med ord. Det kanske är nån av er andra som var där som bättre kan vidareförmedla det mycket fina som ägde rum. I alla fall har jag själv en väldigt god känsla inombords när jag tänker tillbaka på dagarna på Ekskäret vi tillbragte tillsammans, en känsla av att något väldigt stort och lovande för framtiden tog sin början, en kall oktoberhelg ute i Stockholms skärgård.

 

Emil Ejner Friis

Emil Ejner Friis

Emil Ejner Friis, 32 år gammal, uppvuxen i Stenløse, en förort till Köpenhamn. Jag flyttade till Lund 2007 för att studera och har sedan dess pluggat statsvetenskap, idé och lärdomhistoria, filosofi och historia. För närvarande håller jag på att färdiggöra en master i Historia här i Lund där jag bor. Mitt stora intresse för filosofi, politik och utvecklingsperspektiv är det som driver mitt samhällsengagemang. Min ambition är att omsätta min teoretiska kunskap i praxis och därigenom utveckla vårt samhälle och förändra världen till det bättre.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Spamskydd *