Djupoptimism eller djuppessimism

rainbowDet finns åtminstone tre olika steg på skalan optimism-pessimism när vi tänker på samhället. Jag ska försöka gå in på en beskrivning av dessa tre olika steg.

Erich Fromm tyckte egentligen inte speciellt mycket om orden optimism och pessimism. Han menade att optimism är alienerat hopp, alltså hopp som vi inte vill kännas vid och göra till en smärtsamt levande del av oss själva. Optimisten menar att ingenting behöver göras för att det nog ska lösa sig, för att det inte behövs. Pessimism är istället alienerad förtvivlan. För pessimisten kan inget göras, det går bara inte.

Men om vi ändå skulle vilja ge dessa två ord en lite finare innebörd, om vi ser dem som synsätt på världen som verkligen bygger på levande människors hopp och förtvivlan – vad är då en vis optimism, och en vis pessimism?

Steg 1. Optimismen som försvar av det befintliga

Många av oss lever ganska bra liv och har inga stora sociala eller ekonomiska problem eller kraftfulla psykologiska lidanden som ångest eller ensamhet. Det är då ganska lätt hänt att vi glider med i samhällsutvecklingen och hoppas på det bästa – när det gäller miljön, fattigdomen, integrationen, freden, stabiliteten i samhället, den ekonomiska omvandlingen och så vidare. Vi anser att världen är ganska god, även om vi förstås ser att mycket lidande också finns. Det lidandet kommer nog att lösa sig och det gäller bara för mig att sköta mig själv och min familj. Då blir optimismen ett försvar av det befintliga systemet och den befintliga kulturen och man upplever ett avstånd till dem som alltför ivrigt vill förändra det. Man funderar inte så mycket, eller enbart på skoj, över vilka begränsningar och utmaningar som vi står inför. Det finns ju trots allt så mycket som går ganska bra, varför inte bygga vidare på det?

Steg 2. Pessimism som angrepp mot det befintliga

Idag är det trots allt fler och fler människor som inte tror på en lika bra eller bättre framtid. Alltfler människor ser stora begränsningar i de politiska, ekonomiska, sociala och ekologiska system som vi är del av. Alltfler ser också att vi som människor inte verkar räcka till för att möta vår tids utmaningar. Vi kan för lite, samarbetar inte tillräckligt väl, är för kortsynta och allmänt otillräkneliga. Då är det lättare att man slår över i pessimism. Samhället är ju så uppenbart ohållbart! Vi lever i en globaliserad värld men kan inte hantera varken migration eller integration på ett etiskt eller socialt hållbart sätt! Våra ekonomiska system är byggda så att de kommer att krascha igen och igen! Vi håller på att avskaffa arbetet på det sätt vi känt det men hetsar varandra till att arbeta för att rädda jobben! Vi håller på att förstöra miljön! Vi snärjer in oss i globala konflikter! Vi har fullständig torka på visioner inom partipolitiken! Oj, oj, var i hundrade gubbar ska det här sluta!?

Det pessimistiska steget ser att det nuvarande samhället åtminstone på sikt befinner sig i kris, att djupa obalanser kommer till ytan och kommer att fortsätta skaka oss under en lång tid framöver. En del av konsekvenserna kan inte annat än vara dramatiska, även om de är -mycket- svåra att förutse mer precist, för att inte säga omöjliga. Det pessimistiska steget är mycket stolta över att de är ”mer medvetna” än alla sovande optimister, och aktiverar sig gärna för att göra en skillnad. Men de tror inte på det befintliga samhället och stannar ofta vid att cyniskt försöka manipulera det eller vid ett avståndstagande till detsamma. De ser inte ljus i slutet av tunneln utan har siktet inställt på hur illa det kan bli.

Steg 3. Vishet: djupoptimism/djuppessimism

I det tredje steget ser vi att det samhälle vi lever i idag inte är hållbart. Vi förstår att det finns stora begränsningar och utmaningar som närmast med nödvändighet redan idag leder till otroliga problem och lidanden och som kommer att göra det ännu mer i framtiden. Ändå är man glad och hoppfull.

Alla visdomslärorna lär oss att världen i grund och botten är god, att allt lidande, även de hetaste helveten, till sist går över. Vidare visar de oss att bakom allt det där så finns ett djup eller en skönhet som alltid är mycket större. Det är en del av kärnan i alla religioners läror, om vi läser dem med välvilliga ögon (och det gör vi! välvillighetsprincipen!). Men vi behöver bara se på saker i ett stort nog perspektiv för att se att så är fallet.

OK. Tänk om samhället kraschar och elnätet slås ut och det bara finns ättiksprit kvar på ICA, och detsamma hände i stora delar av världen. Det skulle verkligen vara förfärligt och vi skulle behöva kannibalisera varandra tills bara några procent levde kvar i ett grymt och primitivt samhälle. Det skulle vara värre än andra världskriget många gånger om. Riktigt så illa finns det inte så stora skäl att tro det blir under överskådlig framtid. Men i alla fall.

Då skulle människan och jordens självorganiserande ekosystem bara ha förlorat några hundra års utveckling, för att snart resa sig och blomstra igen. I värsta fall, vid kärnvapenvinter, kanske någon miljon år. Men vips, så sprids livet igen, starkare och visare än innan.

De stora ”kriser” vi pratar om är allvarliga, men troligen mindre allvarliga än dessa exempel. Poängen är att världen fortfarande är full av utvecklingsmöjligheter, fortfarande i grund och botten är god. Den är bara rörig.

Djupoptimismen är egentligen en annan sida av djuppessimismen och vice versa. Att se att stora, kolossala lidanden är på väg och alltid kommer att vara på väg – det är djuppessimismen. Att kunna skratta åt det och se att kärleken i världen alltid är större, och njuta av sin stund på jorden – det är djupoptimismen. En pessimism som ser att alla stora hemska krascher som är på väg är del av det kosmiska skämtet, det slår över i en kärleksfull, handlingskraftig optimism.

Djupoptimisten kan agera med en tro på livet, människan och samhället som steg 2:s pessimister inte kan uppbåda. Det retar gallfeber på dem. De kan inte se skillnad på steg 1:s optimister och steg 3:s lekande djupoptimister. Steg 3:s djupoptimister ser i deras ögon ut som ovanligt urbota korkade optimister som inte har förstått den verkliga världen. Steg 1-optimister tycker att steg 3:s djupoptimister verkar mycket pessimistiska eftersom de vill kämpa mot miljöförstörningen och utblottningen av så många människor, motverka samhällets krascher och så vidare.

Dagens låt: Somewhere Over the Rainbow, Israel ”IZ” Kamakawiwos version

PS. Marina Hammer har föreslagit en definition av ordet ”samutveckling” (ord påhittat av Sharif Shawky):

”Metod för samhällsutveckling baserad på en kultur av välvilja, lyssnande och tilltro till den kollektiva intelligensen”.

I like.

 

Daniel Görtz

Daniel Görtz

30-åring, bor i Lund, uppvuxen i Malmö och Veberöd. Är intresserad av alla delar av iS!, såväl det organisatoriska, den nya kulturen, alla events och möten, av politiken och filosofin bakom. Lever och andas för filosofi och tänkande om samhället. Intresserad av meditation och existentiella frågor. Jobbar för närvarande som doktorand i sociologi i Lund, håller då på med polisforskning, socialpsykologi och etnicitet.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Spamskydd *