Det välkomnande mötet – Del 2

Ibland stämmer det. Vi förstår, lyssnar, tänker och talar till varandra. Ger en bit av oss själva och ser varandra som de vi är.

         Att möta en människa kan vara en av livets verkliga höjdpunkter. Att lyssna och ta del av någon annans erfarenheter berikar ens liv och du växer. Kanske är det bara några få sekunder som du sen bär med dig genom livet. Eller också fortsätter samtalet och utmynnar i varm vänskap. Ingen vet. Men det är i mötet, första gången ni står inför varandra som allting har sin början.

         Att mötas är att ge, att ge av sig själv, sin tid och sin uppmärksamhet. Denna enkla, raka sanning bygger varje god relation på. Om det så är ett kort möte i en hiss eller ett livslångt äktenskap. Säkert har du hört historien om kvinnan som kom gående utefter vägen och mötte en man som satt vid porten till en by. 

         ”Känner du till byn här framme?” frågade hon.

         ”Javisst, vad vill du veta?”

         ”Ja, är människorna trevliga?”

         ”Hur var dom i byn du kommer ifrån?”

         ”Ja”, sa kvinnan och tittade ogillande på honom. ”Inte så kul, inskränkta och ogästvänliga.”

         ”Då är dom nog det här också.”

         I varje möte möter du dig själv. Så för att kunna välkomna andra måste du också kunna välkomna dig själv. Det är svårt, för att inte säga omöjligt att uppskatta andra människor om du ser på dig själv med förakt. För som du säkert vet har historien här ovan en fortsättning. Lite senare på dagen kom en annan kvinna fram till samme man och frågade:

         ”Ursäkta, känner du till byn här framme?

         ”Javisst”, sa mannen. ”Vad vill du veta?”

         ”Ja, är människorna trevliga?”

         ”Hur var dom där du kommer ifrån?”

         ”Åh, dom var underbara. Goda och ärliga, fantastiskt gästvänliga.”

         ”Då är dom nog det här också.” 

Mycket av det vi ser, upplever och är med om börjar inom oss själva. Det tog många år för mig att förstå att det inte är vad som händer, utan hur jag responderar på det som händer, som avgör om jag kan ta ansvar för mitt liv och hur jag förhåller mig till omvärlden. Stormar du in på mitt rum och förklarar att jag är en menlös liten larv som egentligen inte borde få finnas till, så blir jag säkert sårad först, men sen kan jag börja fundera på vad som kan ha hänt som får dig att säga så. På så sätt flyttar jag ut det onda ur bröstet och ser din reaktion som en händelse jag kan börja ta itu med. För är jag trygg i mig själv har jag inget behov av att bevisa något. Då ser jag mina egna svagheter med ödmjukhet och kommer aldrig att känna mig angripen av dig.

Så var börjar man? Kanske med att sätta en intention, att deklarera för sig själv om hur vi vill uppfattas av andra, den vi velat ha varit under dagen, när vi reflekterar tillbaka under kvällen.

För mig handlar det om att vilja möta alla människor med värdighet, respekt och medkänsla. Att människor jag möter ska känna sig väntade, inkluderade och välkomna i ett möte med mig. Det händer ibland att jag går och lägger mig med en gnagande känsla i magen, efter någon sekund har hjärnan hunnit ikapp och ett möte kommer upp, där jag kunde gjort bättre, lyssnat mer, inte reagerat som jag gjort. Med en tydlig intention har jag en inre måttstock att mäta mig mot.

Så det kanske är en värdefull fråga: Hur vill jag vara i mötet med andra, särskilt de vars beteende och åsikter, jag tycker är svåra att möta?

Jan Gunnarsson

Inlägget arkiveras 7:41pm Wednesday December 22nd, 2021

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *



Spamskydd *