Den inkännande kåtheten – om sexuell integritet

”Attityden till sex har förändrats i vissa grupper av ungdomar. Enligt de båda poliserna har den blivit betydligt råare, särskilt bland unga killar. Att 10–15 tonårskillar samtidigt förgriper sig på en tonårstjej är inte längre ett ovanligt ärende, utan händelser som polisanmäls ett par gånger i månaden.” – DN 131127.

I mitt förra inlägg skrev jag om rätten till att få vara en sexuell varelse och fokuserade mycket på varje individs rätt att säga ”ja” till sin sexualitet. Att kunna ta för sig av det man behöver i alla lägen innebär också att man måste vara i stark kontakt med sitt ”nej”, då ett nej ibland är precis det man behöver. Och man måste också kunna känna in andras nej.

Problemet med att prata gränssättning ser jag det som är om man ens har tankesättet ”var går gränsen för vad jag får göra med den här personen” utgår man ifrån en oerhört sned uppfattning. Inte i något annat vi gör med andra människor tänker man i liknande termer. Jag gillar alkoholprofilens tv-reklam där några kollegor runt ett bord tjatar på en kille som tvekar att han ska äta kakor med meningar i stil med: ”Men kom igen; det är ju bara en kaka; jag har ju ätit fem!”. Exemplet visar hur bisarrt det blir när vi pushar någons gränser kring alkohol och hur vi aldrig skulle göra samma sak i de flesta andra fall. Exemplet kan direkt överföras till sex. Exempelvis tänker man inte ”Jag märker att x inte riktigt har lust att äta kakor med mig, men jag vill så gärna göra det med x, så hur ska jag få x att gå med på att göra det med mig?” Det rimliga vore att tänka: ”Jag vill äta kakor med x, men x visar sig tveksam om hen vill göra det med mig. Synd, men vi får helt enkelt göra något annat.”

Det finns så många sätt att pusha någon annan på; ”Det var så längesen sist!”, ”Jag behöver det nu”, ”Jag vill ha sex för att känna mig nära dig”, ”Du kan inte sluta nu när vi kommit så här långt”, ”Tycker du inte om mig eller…?”. Det vanligaste kanske är att inte alls tjata utan att helt enkelt ignorera signalen om den andres tveksamhet, vilket blir enklare om hen inte rakt ut har verbaliserat ett ”nej”. Eller att bli kall/sur/arg/besviken på den andra om den faktiskt verbaliserar sitt nej så pass starkt att man inte kan köra över det utan att själv inse att man skulle begå ett brott. Detta känslomässiga avståndstagande från någon man har en romantisk relation med kan nog få den mest självsäkra att kapitulera och ”släppa till” även när den inte riktigt har lust för att slippa besvikelser. De flesta våldtäktsmän är vanliga ”normala” killar som inte ens vet om att de är våldtäktsmän; inte någon skummis som lurar bakom buskarna. Jag skrev i mitt förra inlägg att ”ha sex när man egentligen inte vill är ett effektivt sätt att döda sin sexlust på”, detsamma gäller såklart att tjata på någon som inte vill ha sex är ett effektivt sätt att få den personen att fortsätta att inte vilja det. Ändå är det personen som gör det mot sin vilja som ofta skuldbelägger sig själv för sin bristande lust till en partner. Och det blir så förvirrande; för när vi är singlar dras män till kvinnor som inte släpper till ”så lätt”, men sen när de befinner sig i ett förhållande ska hennes sexualitet tydligen vara helt mekanisk och det ska rinna till mellan benen så fort hans lust ligger på. För att inte vara för heteronormativ bör tilläggas att jag facebookade en gång om tjatsex utifrån perspektivet att det är män/pojkar som utsätter kvinnor/tjejer för detta och fick då klart för mig från en hel del killar att det tydligen sker från båda håll. Och jag är övertygad om att det förekommer i alla typer av relationer; hetero- som homosexuella eller något annat.

Jag vill inte betona mer det absurda i ”gråzonsfallen” och ”tjatsex” i sig, utan fördjupa mig mer i varför det är ett så vanligt sätt för människor att uttrycka sin sexualitet på. Var kommer dessa beteenden ifrån?

När människor inte vet hur de ska få närhet eller kärlek misstolkar de nog sex som en bekräftelse på att vara älskade. Och att partnern då ger en det blir till en superviktig kärleksbetygelse. Att kunna uttrycka närhet, ömhet och kärlek på andra sätt än genom sexuella handlingar är av stor vikt för att komma ifrån sådana här beteenden. Och den bristande självkänslan; att kunna känna att man är värd något som människa och älskad utan att konstant få bekräftelse genom sex.

Jag fick för ett tag sen berättat det finaste jag någonsin hört om hur en pojkvän tog hundra procent ansvar för sin sexuella njutning. Kvinnan jag pratade med berättade att denne pojkvän alltid backade om han uppfattade någon tveksamhet från henne, att han kunde avbryta något de hade påbörjat och säga ”det känns inte riktigt som att du vill”, eller ”du verkar inte riktigt närvarande”. Han kunde då säga något i stil med: ”Jag är riktigt kåt, så jag tänker onanera nu på egen hand” utan någon form av anklagelse eller skuldbeläggande i rösten för att hon inte ville ha sex. Naturligt i detta var han också duktig på att själv säga ”nej” när han inte hade lust till sex.

En förändring som behöver ske tror jag är att människor behöver fokusera mer på vad de vill ge än vad de vill få. Säger du ”jag älskar dig” bara för att få höra det tillbaka? Ger du din partner sexuell njutning, exempelvis genom oralsex, bara för att få något tillbaka? Eller ger du för att du vill ge? Jag är övertygad att de flesta människor kan känna när någon tar på dem med en tydlig målsättning om att det ska leda till någonting annat, eller när någon tar på dem i syfte att beröra, ge och observera den andras reaktion och utifrån den skapa ett samspel om var nästa steg är, om det ens finns ett nästa steg. Det kanske bara är den där lätta, enkla beröringen, den där närvarande blicken som är allt som behövs där och då. Att ha orgasm som målsättning i en sexakt och betrakta allt innan själva penetrationen som ”förspel” är ett så oerhört förödande sätt att döda spänningen, närvaron och känslospelet på.

Kanske hänger det ihop med hela samhällsmentaliteten. Vi är så fokuserade på vad vi kan få från andra så att vi glömmer bort vad vi kan och vill bidra med.

Och människor finner de mest häpnadsväckande lösningarna för att öka attraktionen och hålla den sexuella lusten vid liv mellan partners. Vissa verkar tro att ”lösningen” är rent mekanisk; att man har ”fastnat” i ett mönster och behöver experimentera mer. Eller att förhållandet är ”för” jämställt (detta påstående läste jag senast idag i dagens DN); att mannen behöver ta mer initiativ och kvinnan vara ännu mer passiv och mottagande. Eller som vissa vill uttrycka det; att mannen ska vara i sitt ”maskulina” och kvinnan i sitt ”feminina” som om det naturligt och biologiskt skulle finnas förbestämda roller vi skulle trivas bäst i, snarare än att vi ska utforska och upptäcka var och en själva hur man trivs med att vara. Missförstå mig rätt; jag är helt för att människor ska experimentera sexuellt och helt för att ha en medveten rollfördelning i förhållanden utifrån hur man vill ha det. Varken eller; könsstereotyper eller androgynitet är ”rätt” eller ”fel”. Men det ska utgå från personernas lust. Om lusten inte finns där kommer lösningen inte vara att göra någonting ”nytt” i sexet eller ändra sin personlighet till något man från början inte känner att man är. Om man naturligt känner en lust och en längtan efter att ha sex på något annat vis, så kommer man nog att ha det ändå och om man naturligt känner att man vill ha olika roller i ett förhållande kommer partnerna nog naturligt att ha det oavsett genus. Men att tro att det finns någon optimal lösning och en universal sanning på vilken typ av sex man ska ha eller hur en man ska vara eller hur en kvinna ska vara för att skapa attraktion och lust upplever jag befängt. Om man tror att lösningen finns utanför själv, att man måste uppnå något slags tillstånd eller utveckling, eller ideal, så kommer man aldrig att komma i kontakt med sin egen personliga unika kärna; den man själv är innerst inne. Vi är inte stöpta i samma form, tack och lov. Att befinna sig i en relation med en annan människa och få utforska den personen, att varje dag få vakna upp och fascineras och förundras över ”vem är du fantastiska människa” och vara öppen för att den kan vara på ett annat sätt än vad den var igår och att man själv också kan förändras är nog en av de viktigaste nycklarna för att finna magi i sina relationer, romantiska eller ej. Och finns sexlusten inte där; varför inte tillåta sig själv fascineras över det och bejaka det snarare än att skuldbelägga sig själv och försöka hitta en ”lösning” på ett konstruerat ”problem”? Varför vilja vilja något som man uppenbarligen inte vill? För att man har ”bestämt” sig för att det ska vara så? Ett samhällsklimat bort från alla ”borden” kring sexualitet och där vi får vara exakt de vi är i alla situationer alltid är vi kanske en bit ifrån idag, men det känns ändå inom räckhåll och det är definitivt önskvärt.

Padma Schrewelius

Padma Schrewelius

Jag skriver personligt utifrån ämnen som engagerar, berör och utmanar mig. Hoppas att jag också kan förmedla detta till er läsare. Jag bloggar också på sexochsamhalle.com

One thought on “Den inkännande kåtheten – om sexuell integritet

  1. Ytterligare intressanta dimensioner på detta viktiga ämne Padma!
    Ordet vilja förekommer frekvent i denna och din föregående blogg i ämnet. Funderar då på relationen mellan sexuell vilja och sexuell drift. Det får vi samutveckla vidare.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Spamskydd *